Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1867, sida 3

min tårdranktå DUCK. Jag vallde 11118 Vi VEN framför mig låg det ödsliga hafvet, hvars vågor, höga som berg, höjde och sänkte sig med ett dysstert doft rytande. På fartygets fördäck hade lägrat sig spridda grupper af de stackars emigranterna, och de flesta af dem voro redan hemsökta af sjösjukans ohyggliga qval. Hopar af dem hade ock samlat sig på akterdäcket, derifrån de med oafvända blickar följde en alltmer vid horisonten försvinnande mörk rand: Sverge. Det var en hemsk syn att iakttaga huru gradvis förtviflan bemäktigade sig några af dem ju mer afståndet mellan dem och denna rand ökades. Några greto högt, medan andra likt bildstoder sutto orörliga och tysta, under det den ena stora tåren efter den andra banade sig väg utför deras kinder. Snart kom dock tröttheten, och sömnen vaggade deras smärta till ro. Färden öfver Nordsjön gick lyckligt, ehuru de, som ej förr varit ute på sjön, tyckte att ,,böljorna voro något för svåra. Den 6 på morgonen anlände vi till Hull, der all naturen log i hoppets glans. Träden stodo höljda af blommor och allt andades full vår. Vid framkomsten mottogos vi genast af bolagets ombud, hr E. Thomhson, hvilken liksom hr Fr. Nelson i Göteborg var ytterst hjelpsam och mån om oss. Kl. 7 samlades vi vid bangården, der vi råkade ut för en s—S jude vid namn Polack (kompanion med Maple, af hvilken vi hade att få jernvägsbiljetter), som ville behandla oss ungefär som svinen behandlas på de svenska jernvägarne; men vi bragte honem snart till höflighet. Denne person tillhör ej bolaget. Kl. S afgick tåget till Liverpool, der vi inträffade efter 10 timmars besvärlig färd. Jag samt en annan svensk inlogerades på ett af första klåssens hotell, på bolagets bekostnad, till den 8, då vi kl. 1 middagen gingo med 60 andra passagerare ombord på den mycket stora ångaren , City of Boston-. Mellandäckspassagerarne gingo ombord vid framkomsten dagen förut. Alla så väl 1:sta som 2:dra klassens passagerare erhöllo god och tillräcklig mat, redan efter landstigningen i Hull. Bolagets generalagent i England, mr Edvard Williams i Liverpool, är en af de älskligaste gamla män jag någonsin träffat, och han gör allt tör emigranternas bästa. Kl. 2 gingo vi till sjös under vackert väder och med omkring 900 emigranter från 7 å 8 olika länder. Och nu uppstod en få rbistring, som knappt kan tänkas, än mindre beskrifvas. Besättningen med befäl utgjorde 104 man. Den 9 vid middagstiden anlände vi till Irland, hvarest post utbyttes och några 1:sta-klasspassagerare mottogos. Vädret var ombytligt och hafvets gudar voro stundom vreda och stundom milda. På resan öfver Atlanten dog och begrafdes ett barn. En begrafning på hafvet är högtidlig! Två barn föddes och en giftassjuk svensk mamsell var nära deran att vilja på resan låta viga sig vid städaren på mellandäck mr Pito; men några snusförnuftiga fruar lade sig i saken och förklarade att något giftermål ej finge ske förr än man landstigit. Huruvida något giftermål sedan blef af känner jag ej, men har allt skäl att tro det så blef. Maten vid 1:sta klassens bord var så öfverflödig, att det öfvergår all beskrifning: kl. 9 f. m. kaffe eller the med 8 å 10 rätter mat; kl. 12 frukost med 10 å 12 rätter; kl. 4 middag med 20 a 26 rätter förutom 6 å s sorter frukter; kl. 9 the med diverse bröd. Maten på 2:dra klass var förhållandevis lika öfverflödig, och till och med de värsta storätare erkände att de fingo mer än de förmådde förtära. Efter hvarje måltid kastades det öfverblifna i sjön. Tärskt hvetebröd fingo vi hvarje morgon. Kaffe, the, smör, kött, fläsk, kabeljo, soppa, hafregrynsgröt och dylikt utdelades i största öfverflöd, och de små barnen, som funnos ombord, erhöllo s. k. kondenserad mjölk. Städning verkställdes i mellandäck 2 gånger dagligen och hvarje natt skurades der. Befälhafvaren kapten Leith är ytterst angelägen om emigranternas beqvämlighet och välbefinnande. Läkaren, d:r Hallett, sköter sin befattning med nit och omsorg. Den 19 kl. 5 på morgonen fingo vi land i sigte, och kl. 9 kom en läkare ombord och höll besigtning. Kl. 12 ankrade fartyget i floden mellan NewYersey och Newyork. Inloppet till Newyork är utomordentligt vackert. Alla 1:a klassens passagerare fördes genast i land med en mindre ångbåt och undergingo en noggrann tullvisitation. Emedan det var Söndag fingo alla 2:a klassens passagerare stanna ombord till påföljande morgon, då en stor ångfärja öfverförde dem och deras saker till den så kallade Castlegarden. Det är der som emigranterna egentligen börja att blifva trakasserade, om de ej noggrannt följa bolagets anvisning. Castlegarden är belägen vid den s. k. Nort River och har förut varit en sorts fästning, derefter teater och cirkus, och nu landningsplats för emigranter. Huset är en ofantlig rotunda och kringhägnadt med ett brådplank. Castlegarden är ej, som jag hört många svenskar tro, en välgörenhetsinrättning; den eges af staten (icke staden) Newvork, hvilken stat ej tillåter emigranter att landa på annan plats. Nu är denna plats utarrenderad, och sör hvarje emigrant, som går derigenom, måste 2 dollars betalas. Omkring 6000 emigranter anlända hvarje vecka. I Castlegarden hafva några jenvägskompanier fått plats anvisad för att sälja sina biljetter, och försäljarne af dessa äro de, som först ställa till oreda derigenom, att de nära nog tvinga emigranter att köpa biljetter. Härom vore nu ingenting att säga, om det ej vore olika bolag; men så är det, och då nu alla skrika att de vilja sälja och emigranterna ej förstå språket utan köpa, blir följden oftast den, att de få åka åt ett håll motsatt det, dit de ämnat sig, och efter många krokvägar komma de så slutligen till målet. De svenskar som nu voro med kommo på detta sätt på 4 olika jernvägar. Resan till Chicago med emigranttäg fordrar 4 dygn, men snälltåg gå dit på 2 dygn. . Alla emigranter göra klokast uti att endast vända sig till bolagets tjensteman kapten Jaenson, Ity genom honom få de utan ett öres extra kostnad så väl biljett som sina saker sända till den rätta jernvägen. Ä. I Newyork måste man noga taga sig i akt för sicktjufvar eller s. k. pickporkets: omkring Castlegarden Kärma de ständigt och äro verkliga artister i sitt slag. Flere svenskar fingo. känbar ertarenhet af deras skicklighet. Man bör äfven akta sig för en del af sina egna landsmän, ty de släppa sällan sitt offer för än det är renplockadt. Generalagenten i Newyork mr John Williams är broder till den förut nämnde mr E. Williams ;loch är utgifvare at den verldsbekanta tidningen The Iron Age(Jernåldern). Denne mr Williams Il är en ärans man, och såväl delegarne i detta boC lag som dettas tjenstemän äro högst religiösa. Bland tjenstemännen vill jag särskildt nämna vår landsman, f. d. befalhafvaren på ångbåten Arvika, I kapten Jaenson, hvilken är superintendent och tltolk för skandinaviska emigranterna under deras j vistande i Nevyork; han sköter sina åligganden tl med nit och är mycket angelägen att emigranterna icke skola komma i händerna på bedragare. Jag råder hvar och en att anförtro sig åt honom. i Så väl mr Williams som kapten Jaenson äro prev I dikanter i hvar sin kyrka. Jag bar hört kapten Jaenson en gång, och jag vågar påstå att mången hos oss invigd prest skulle stå till korta för honom. Med bolagets general-superintendent mr J. 0. Savery (bosatt i Des Maines i staten Jowa) hade jag tillfälle göra bekantskap å resan öfver Atlanten. Han är mycket respekterad här och han bemödar sig om de fattiga emigranternas välgång. Efter hvad jag redan erfarit, kan jag med godt samvete säga, att allt det dåliga, som utbai sunats genom en del svenska tidningar om detta —4 — E 7 Ae a ROOT