ett vämjeligt föremål i deras ögon, ja, icke ens aktad af mig sjelf, kan jag lätt fatta, att rusets tillfälliga galenskap skulle vara en kärkommen njutning. Den fattige är bränvinssäljarens byte: Liksom lejonet uppäter vildåsnan i den Hebreiska vildmarken, så suga i det moderna samhället bränvinssäljarne och bränvinsbrännarne märgen ur de fattiges ben. Jag hör aldrig talas om en stor förmögenhet, som blifvit samlad på handel med spri drycker, utan att tänka på de hustrur, som hå igenom blifvit enker, de barn, som blifvit beröfvade sina föräldrar, de fäder och mödrar, hvilka dryckenskapen bragt till vanära, brott och undergång. Ilistorien om det första romfatet, som kom till nya England, är allmänt bekant. Det förde några och fyratio män inför domstolen. Historien om det sista kan icke blifva synnerligen bättre. Okunnighet, bristande folkbildning och derpå beroende brist på det vett, som beherrskar pasSionerna och lär menniskan att finna värde hos sig sjelf, är åter hufvudorsaken till dryckenskapen, orsaken till att bränvinsförsäljningen här, som annorstädes, är en så farlig rörelse. Innan denna orsak hos växande slägten, genom väl organiserade, tillräckliga skolor, småningom hinner undanrödjas, skall superiet florera inom de gränser, som de prohibitiva åtgärderna mot denna last lemna den. Staten har på denna väg gjort mycket genom nu gällande stränga bränvinsförfattning. För somliga landsorter har den verkat tillfyllest välsignelsebringande. Men i städerna, dessa fattigbaracker för kringliggande landsorters sämsta, af bränvin förderfvade arbetsfolk, står superiet för det mesta ännu på en betänklig höjd, och påkallar ytterligare prohibitiva åtgärder från stadskommunernas egen sida.