Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1867, sida 2

fången ej besvarade någon fråga, befalte löjtnanten att han skulle visiteras; detta gjordes men utan resultat. På en gång ropade La Nuit: — Det dammar i söder, vi äro förföljda! Fången bands genast och färden fortsattes; efter en timma hade dammolnet törvandlat sig till två å trehundrade arabiska ryttare, hvilka, på en half lieus afstånd, med lösa tyglar jagade efter de flyende. — Sparen edra hästar och hållen väl tillsammans! kommenderade chefen. — Herre! yttrade Jussuff. — Hvad vill du? frågade Le Matin. — Jag känner denne! fortfor goumen, pekande på fången. — Hvem är det? — Abdahla ben Ibrahim. — Hvad säger du! Emiren? -— Nej! hans son. — Är du säker härpå? frågade löjtnanten. — Ja, sade goumen, — men gif mig nu också ert ord på att ni ej tager hans lif; — det är en af profetens ättlingar. — Rätt, Jussuf, sade Le Matin; ej utom i största. nödfall. Ett glädjerop hördes från teten, duanen Sydy Issa syntes och deromkring dessa hvita punkter; som krigarnes ögon igenkände för sina kamraters tält. Men araberna hade äfven upptäckt detta och jagten blef nu förtviflad. Araberna voro nu inom skotthåll, men intet skott lossades. Fransmännens hästar som voro sparade något, behöllo dock nu, när de pådrefvos, afståndet oförändradt. — Ser ni? sade Jussuf till Le Matin. — Ja, du har sagt sannt; de vilja ej skjuta emirens son. Efter en halftimma flögo de förföljde