Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1867, sida 1

Det dröjde ej länge. På en gång hördes ett knastrande i palmernas kronor samt ett besynnerligt ljud, ej olikt ett stråkdrag mot en violoncells gröfsta sträng, — en minuts tystnad och derpå ett dån, ett rytande och smattrande, som ingen penna kan skildra. Den af orkanen från öcknen medförda sandens piskning mot stenar och träd kan endast jemföras med rasslet af tusende klingor. Efter tvenne timmar upphörde orkanen, nästan lika hastigt som den kommit. — Allah vare lofvad! — yttrade Jussuf med matt stämma, i det han reste sig, skakande sanden från sin bournus. Bayard, som förståndigt nog inkrupit emellan de sammanträngda hästarne, steg äfven upp; men då han såg endast Jussuf, stående lutad mot sin långa karbin, betraktande de upphöjningar af sand, hvilka markerade de liggande kamraterna, fattade han sin trumpet och, efter att hafva så godt sig göra lät rensat densamma från sanden, lyckades det honom att frambringa några hesa toner derur. Detta var dock tillräckligt; hvad ingen befallning och intot kommandoord i detta ögonblick skulle hafra verkat, uträttade dock denna trumpetstöt. Sandhögarne började röra sig, och den ene efter den andre af sällskapet kräade sig fram; men huru sågo de ut? — äsaren kan endast göra sig en föreställning härom, ifall han tänker sig dessa zubbar af våt sand, som barn ibland roa sig med att forma. Le Midi gick nu till källan, men stannade häpen vid dess kant, då han såg len uppfylld af sand samt alldeles torr. Tan utdrog med möda sin sabel samt tack den till fästet ned i den heta san