Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1867, sida 2

tryck i Europa. Den olycklige kejsaren lärer ägt många personliga egenskaper, som motvägt hans oduglighet såsom regent. Hans ohejdade slöseri var förenadt med mycken godsinthet, och vid den sista kampen för sin usurperade krona lärer han hafva uppträdt med personligt mod. Gifvet är ock, att han nu skall hos många gälla för martyr och såsom offer för kejsar Napoleons politik, hvilket han också i sjelfva verket är. Ty det ligger i öppen dag, att den österrikiske thronföljaren icke begifvit sig till Mexiko, utan att hafva erhållit garantier från Frankrikes mäktige herrskare, för hvilken Maximilians framskjutande var en lyckligt funnen utväg att jör tillfället befria sig utur ett svårt dilemma. Man känner att i detta ämne varit förd en brefvexling, som kunnat blifva för kejsar Napoleon ytterst komprometterande — troligen mest för hans ställning till Amerikas Förenta Stater — hvadan också stora ansträngningar blifvit gjorda, för att återfå dessa farliga bref. Men lika antagligt är, att kejsar Napoleon, när han ig sig tvungen att draga Frankrikes trupper tillbaka från Mexiko, sökt förmå Maximilian att följa med på återtåget. De häftiga scencr, som ägt rum mellan denne farste och franska generalerna i Mexiko, och de vacklande besluten från Maximilians sida tala för en sådan uppfattning. Slutligen tog dock denne sitt parti att stanna qvar, trots Napoleons råd, och då tvår denne kejsare sina händer. Det står visserligen qvar, att han gifvit Maximilian löften och försäkringar om skydd; men ingen kan tvingas utöfver möjlighetens gräns, och Napoleon kunde då intet annat göra, än att söka förmå sin skyddsling att rädda sig i tid. Förödmjukelsen för den sednare var i sjelfva verket mindre än för den förre. Men den Habsburgska halstarrigheten segrade öfver förnuftets röst, troligen understödd af det prestparti, som framkallade den första invasionen. Att under sådana förhållanden kejsaren af Österrike skulle fullfölja sin afsigt att besöka Paris, hvarest stora högtidligheter för hans mottagande blifvit förberedda, är föga troligt. Politiken kan dock icke alldeles frigöra sig från rent menskliga känslor, då omständigheterna äro sådana som de närvarande. Så är det mexikanska dramat utspeladt, slutande ganska tragiskt för de europeiska monarkier, som deri deltagit, och befriande för en ganska lång framtid de amerikanska staterna från all europeisk inblandning. Det skall blifva Europas regenter omöjligt att vidare skapa någon monarki på nordamerikansk grund, hvaremot de ingalunda kunna äga samma trygghet tillbaka, derest det blir fråga om att upprätta republikanska institutioner i Europa. Det finnes en solidaritet mellan politiska sträfvanden i samma riktning, som icke afskäres af oceanen. Den rörelse i detta hänseende, som nyligen gått från Europa till Amerika, har blifvit tillbakaslagen, men dess svallvåg går nu i omvänd riktning. Kanske blir just Frankrike det land, som först får erfara verkan deraf.