Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1867, sida 1

— Ni äfven, min vän! — sade Le Main, — ni, som annars pästär er icke nafva sett någon qvinna, hvilken gjort intryck på er, tyckes nu på er beskrifning rara helt förtjust; det skall i sanning blifva oss angenämt att göra den skönas bekantskap. Men, mina herrar! det är tid att supera och jag hoppas att ni göra mig äran att blifva mina gäster. Några dagar derefter, då middagssolen kastade sina heta och nästan lodräta strålar på det sköna landskap, som utbreder sig nedanför den lilla bergstoppen Girel, belägen ungefär tio å tolf lieu från Madrossa, återfinna vi våra unga vänner samlade i Le Matins tält, hvarest de, liggande på sina filtar, njöto af det ,,dolce far niente, som i dessa länder är så nödvändigt, då värmen förbjuder nästan all rörelse. Tältets öppnande återväckte de drömmande, då en sergeant inträdde och anmälde för Le Matin att en främling jemte några tjenare vid utposterna afvaktade tillåtelse att få inkomma i lägret. — Hvad är det för en? — frågade Le Matin. — Jag tror han är engelsman. Han sade sitt namn, men jag kan ej uttala det, — svarade sergeanten. — För honom hit, — befallte den förre. Då tältet öppnades några minuter efteråt, hördes ett allmänt utrop af förvåning, hvilket äfven egde sin orsak, emedan de unge männen i den inträdande igenkände löjtnant MVey. — Hvsarifrän kommer ni, min vän, och hvad är orsaken till detta oväntade besök? — utropade Le Matin, resande sig på armbågen. — Från Algier naturligtvis, — svarade