Jrekomma bildandet af dissenterförsamlin-Igar, då det obestridligen finnes i vår ssand ett betydligt antal personer, de der -licke finna någon uppbyggelse i den statsI kyrkliga gudstjensten och hysa åsigter, som stå i öppen strid mot flera af vår kyrkoläras vigtigaste dogmer. Från hvilken synpunkt saken än betraktas, borde Iman väl erkänna, att det vore önskligt som desse — i stället för att ,,sköta sin I religion på egen hand — bildade särsskilta församlingar, för hvilka någon viss, som också icke skriftligt affattad bekännelse skulle vara gällande — församlingar, som hade egna lärare och kyrkor, skapell eller bönesalar jemte annat, som tilshör den sjelfständiga församlingsorganisationen. Hvarför skulle de ortodoxa sej unna sina olika tänkande medborgare Jen kult, som motsvarar dessas religiösa ståndpunkt? hvarför skulle de förmena dem fördelar, som de sjelfva åtnjuta? I Gagnar det en persons själ, att hans namn qvarstår i statskyrkans matrikel, då han sathäller sig från att besöka de statskyrksliga templen och de facto står utom statskyrkan? Är det ej sannolikt, att under sådana förhållanden den religiösa indiflerentismen med dess beklagansvärda molaliska följder långt snarare skall bemäktiga sig honom, än om han sluter sig till lett mindre, renlärigt religionssamfund och i det söker näring för sitt andliga lif? Så förekommer det åtminstone oss, och I vi önska derföre, att den religiösa frihetens princip snart måtte bli tillimpad uti vårt land i lika vidsträckt mån, som den redan är det uti Europas begge stora vestliga kulturstater. Vi önska, att alla de hinder för bildandet af dissenterförsamlingar, som ännu finnas, måtte snart undanrödjas, ochl att dylika församlingar måtte uppvexa jemte statskyrkan. Denna skall i vår tanke vinna derpå, ty långtifrån att nödgas bevilja predikofrihet åt sina predikanter skall hon kunna af dem kräfva större bekännelsetrohet än hon hittills kunnat, då hon stått ensam, och således den heterodoxe församlingsläraren ansetts ega vissa anspråk på hennes öfverseende. I den mån som förhållandena förändras, och de fria kyrkorna bli flera och utveckla sig, skall hon kunna bättre ,rensa sig och skilja ifrån sig de heretiska elementerna inom sitt klerus, hänvisande dem till nya verksamhetsfält, som jöppnat sig för dem utanför hennes område. Och de bittra anfall, för hvilka hon nu är ett mål, skola helt säkert aftaga i häftighet eller helt och hållet upphöra, då hon icke längre gör anspråk på något slags monopol eller envälde, utan intager en anspråkslösare ställning vid sidan af sina nya systrar, de svenska frikyrkorna. i Kanske skall under sådana förhållanden hennes inflytande åter tillvexa; kanske skola många, som affallit från henne och sökt bilda en församling, finna att deras religiösa uppfattning saknar lifskraft och återvända till henne med återvunnen tro på hennes lärosatsers sanning. I alla ; händelser skall det visa sig äfven i vårt land, att intet är så gynnsamt för det religiösa lifvets och sedlighetens utveckling som full bekännelsefrihet. Ftter att ha begagnat detta tillfälle för att framställa åsigter om tillämpningen af den religiösa frihetens grundsatser, som skilja sig från den aktade förf:s, vilja vi, innan vi taga afsked af honom, protestera mot en särskilt punkt i hans reformförolag. som vi hittills ej omförmält. Han. föreslår, att församlingarna skola erhålla oinskränkt valrätt — men yrkar, att ecto, h. e. rättigheten att godkänna eller för kasta valet, måtte förbehållas åt konungen, som således komme att ega inflytande på tillsättningen af kyrkoherdar i alla, postorater i riket! Ej nog med att en sådan utvidgning af det kungliga prerogativet, till förmån för hvilken erfarenheten ingalunda talar, vore ytterst betänklig och stridande mot folkfrihetens och särskilt. mot kommunalfrihetens princip, utan det: kan äfven med skäl anmärkas, att förslaget vore ytterst opraktiskt. Man besinne blott, att, om höga vederbörande behagade ogilla valet gång efter annan, pastoratet kunde stå ledigt under åratal — ja, att det komme att stå i regeringens makt. att för obestämd tid förhindra tillsättandet af pastor. A. 4 A442—