sin förmodan, att församlingarne, om dem beviljas oinskränkt valrätt, icke välja I personer, kända såsom irrlärare, till sina kyrkoherdar, utan väl bepröfvade män och I goda Lutheraner. Men äfven om en sådan sinnesstämning kunde påräknas i alla I församlingar, som den, hvilken han här I förutsätter, blir det dock alltid möjligt, satt den, som före valet betraktats som I fullt renlärig, uppträder efter detsamma som heterodox predikant, helst som derigenom intet vore att riskera, så framt han hölle sig inom vissa ganska vidsträckta gränser. Öfverträdandet af dessa gränser anser förf. staten icke böra tåla hos presterna; han vill, att denne tvärtom skall med uppmärksamhet vaka öfver, att ,ingen prest vid straff till görandes dstadkommer rumor genom hvarken fanatisk, sckterisk eller filosofisk predikan, än mindre genom någon omoralisk, och att om ., förbrytelser mot predikofrihetslagen pvemliseu skulle förekomma, domen öfver dessa skulle fällas af en jury. Vi öfverlemna åt läsaren att bedöma huruvida detta förslag kan anses praktiskt eller ens rimligt. Jurymännens uppgift blefve naturligtvis att afgöra om den anklagade prestmannen predikat bibelenligt eller icke, då den ed, som denne aflagt endast gällt I Bibeln, och utslaget blefve alltså beroende af deras religiösa privatåsigter, af den uppfattning af den Heliga Skrift, som inom juryn vore förherrskande. Men då, såsom ofvan antydts, uppfattningen och tolkningen af det gudomliga ordet variera i det oändliga, och de mot hvarandra mest stridande läror framställas alla under päståenden, att de äro grundade i detta gui domliga Ord, tyckes det som vore idåen latt uti ifrågavarande fall använda jury särdeles olycklig. Och hvilka skulle utse den? Om domkapitlen erhölle ett sådant! uppdrag, skulle man helt visst tala om en luthersk inqvisitionsdomstol, och om! man beslöte sig för att låta regeringen, de verldsliga domstolarna eller den anklagade församlingslärarens sockenboer völja bisittare i juryn, så afhjelpes icke I de af oss påpekade olägenheterna derigenom, oberäknadt att nya i hvart och ett af de tre fallen tillkommo. Säkert är, att juryns utslag, så framt det blefve fällande, skulle förekomma mången godtyck. . A i ligt och statens metod att gå till väga: mot den församlingslärare, som ,åstad-; kommer rumor, förhatlig. Författaren tycks antyda, att det ortodort-frikyrkliga parti uti vårt land, som vanligen kallas det nyevangeliska, icke; skulle ha något emot en sådan predikofrihet för statskyrkans prester, då det alltid hade sina sockenföreningar, dessa små kyrkor inom kyrkan, att hålla sig till, och då der, hvarest ingen andlig uppbyggelse ! vore för detta partis medlemmar att finna inom templet, konventikeln skulle erbjudal, dem densamma. Med all aktning för soc kenföreningsväsendet, såsom det håller på att utbilda sig inom vårt 1osterland, för konventikeln och lekmannaverksamheten öfverhufvud äro vi dock böjda att betvifla i det dessa kunna i längden vara tillräckliga för de nyevangeliska, derest de af det sätt, hvarpå predikofriheten begagnas af församlingsläraren, se sig föranlätna att ; ej besöka kyrkan, och det så mycket mera, som sockenföreningarnas lärare äro, en-. ligt hvad förs:n upplyser, i allmänhet taget kolportörer, d. v. s. män, som saknal ej blott humanistisk utan äfven teologisk. underbyggnad. Vi kunna ej betrakta sockenföreningarna och konventikelu annor-J. lunda, än såsem varande dels tillfälliga, provisoriska, beredande en nödfallsutväg och dels kompletterande, bildande ett i många fall gagneligt och välsignelserikt bihang till statskyrkan. Att de skulle kunna för de nyevangeliska helt och hållet ersätta denna, ha vi svårt att fatta, utan håller före, att, om i följd af predikofriheten från predikstolar här och der i landet satser, stridande mot den evangeliskt-lutherska läran, komme att förkunnas, säkerligen åtskilliga af de enskilta andliga sällskaper, som kallas sockenför-J eningar, skulle se sig föranlåtna att organisera sig på ett annat sätt, utträda url. statskyrkan och framstå såsom egna fria församlingar. Måhända misstaga vi oss härutinnan, men exempel på en liknande sakernas utveckling i andra länder tjena att styrka vår förmodan. Vare härmed huru som helst, så torde det å andra sidan vara obestridligt, att förf:n vid uppgörandet af sitt reformförslag icke fästat tillbörligt afseende på de af statskyrkans motståndare, hvilkas religiösa uppfattning i vigtiga punkter skiljer sig från den, som innehålles uti våra bekännelseskrifter. Skola dessa nöja sig med de eftergifter, som förfen påyrkar, nemligen ,,upphäfvandet af tvängsdop, tvungna konfirmationslöften med derpå följande tvungna nattvardsgångar, den utvidgade predikofriheten för statskyrkans prester etc. samt afstå från de bittra anfallen mot statskyrkan? Skola de kanske bete sig som barn, de der fått sin vilja fram och derför beslutat att vara snälla? Vi tro, att statskyrkan genom att gå in på förf:ns förslag skulle skada sig sjelf, utan att ernå det förespeglade målet, ty de heterodoxt sinnade motståndarne skulle ändå aldrig bli lugna och oförargliga utan skulle besvära henne på allt sätt — tills iden att bevara den kära gamla svenska kyrkoenheten uppgåfves och man beslöte sig för en konseqvent och genomgripande