Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1867, sida 1

Det ena året lades till det andra, ochi så blef det fyra år, sedan Anders gifte sig med mjölnarns Greta. Hanna bodde qvar i stugan invid kyrkan. Farfar orkade nu icke längre väfva, utan Hanna försörjde dem båda med sina bin, sina höns, korgar, flätor och bär. Hon var nu tjugutvå år. ij Sommaren stod i full blomning. Hanna satt i stugan och arbetade ifrigt på flätor, som voro tingade till staden. — Här är Väfvarlasses stuga, hörde hon en af grannarne säga; gubben är i kåltäppan, men tösa är la i stuga, kan jag tro. — Tack, tack, svarade en obekant röst. Hanna såg åt dörren. En mörk gestalt trädde öfver tröskeln; det var en ung prestman. — Känner du igen mig? frågade han. — Nej, herr pastor, jag känner er icke, svarade Hanna. — Tänk efter .... Det var en bitter stund, då vi första gången sågo hvarandra. Hanna tänkte på den dagen, då hon satt i kyrkan och hörde det lysa för Anders och Greta. Det var den svåraste stunden i hennes lif; men det var vördig prosten, som förrättade lysningen. — Mins du ej en dag, då du lenmade en uthungrad yngling både mat och alla de penningar, du förvärfvat? — Åh, icke var det nåtn sorg; tocket känns allt annorlunda. i — För mig var den dagen en hård pröfning, och om icke minnet af din goda gerning vore förknippadt med densamma, skulle jag räkna honom som den bittraste i mitt lif. Jag är nu här, fortsatte han,