Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1867, sida 1

dom. Tankarne på det egna hemmanet tycktes hon nu hafva öfvergifvit. Solen sken klar, himlen var blå, soglarne sjöngo och blommorna doftade, då Hanna helt långsamt vandrade hemåt. Hennes ansigte var icke mera leende och en återspegling af glada förhoppningar. Glädjen var borta, och sorgen hade funnit vägen äfven till Hanna. Framkommen till stenen, der hon hvilade för tvenne år sedan, satte Hanna sig. Hon tog nu icke upp sina penningar, för att fröjda sig åt deras åsyn, utan stödde hufvudet mot handen och blickade vemoligt framför sig. Ett åkdon kom körande från staden. Genom ett moln af dam syntes en ny, srönmålad bondvagn, dragen af tvenne seta och dugtiga hästar. I vagnen satt Anders och vid hans sida en ung qvinna, trind och brunstekt i ansigtet som en limpa. När Anders fick so Hanna, ryckte han till sig tömmarne så hastigt, att hästarne gjorde ett språng åt sidan och qvinnan skrek till: Kors, Anders, är det likt att köra så! Du lät la icke skrämma dig af Väfvarlasses Hanna heller? Hvad svar Anders gaf, hörde Hanna icke, der hon satt och såg efter den bortlande vagnen. Anders var sedan några veckor gift med rika mjölnarns enda dotter. Han hade nu sin egen qvarn; men stackars Hanna och gamle farfar delade icke hans välmåga. Hannas kind hade bleknat af sorg vid barndomsvännens svek; men nu ville hon icke mera tänka på vännen, hon haft kär.