Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1867, sida 1

— Var ej rädd för mitt utseende; det är.... det är hungern, som.... — Är I hungrig? frågade Hanna och såg på sin korg, der hon hade fru Grahns traktering. — Jag har icke ätit på ett dygn och eger icke en slant att köpa mig bröd. — Nå, det finns la bot för; jag har mat, så I kan få er mer än ett mål, och penningar har jag med, sade Hanna och räckte honom sin korg. Hanna satte sig derefter och såg på, huru ynglingen begärligt förtärde ett brödstycke, hvarefter hon än en gång framtog sin penningpung och började räkna och vända på hvarje slant, stoppade dem derefter tillbaka, gick fram till ynglingen och hvälfde hela innehållet i mössan, som han lagt bredvid sig under måltiden. Hanna kunde se, huru tårarne framträngde i hans ögon. Ynglingen fattade hennes hand och sade med rörelse: — Tack, Gud välsigne dig; du har hulpit mig i den svåraste stunden af mitt lif. Säg mig ditt namn, att jag en gång må kunna bevisa dig min erkänsla. Hanna nämnde det och att hon bodde hos sin farfar i en stuga invid Brämma kyrka. Ynglingen skildes från henne, och der stod nu Hanna med sin toma korg, och grundplåten för den blifvande rikedomen var sin kos. Men Anders väntade ju, och hon måste skynda, för att träffa honom. Anders och Hanna voro syskonbarn; de hade växt upp tillsammans, och Anders var hennes käraste vän. Vid korsvägen mötte hon honom; han höll der med sitt spanmålslass, som skulle till qvarnen.