Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1867, sida 3

Blandade ämnen. En invecklad rättegång. Ar 1825 uppehöll sig en engelsk dam med sin dotter i Milano. Den unga flickan, miss Mostyn, gjorde bekantskap med en österrikisk ingeniörlöjtnant, baron Körber, och en vigselceremoni mellan dem egde rum i kyrkan t Fedele. Föreningen var allt annat än lycklig. Ifter sex månaders förlopp öfverenskom man om att skiljas åt, och ett dokument undertecknades, hvarigenom baron Körber förband sig att afstå från alla sina rättigheter mot det att af hans svärmoder tillförsäkrades honom en årlig lifränta. Innan denna öfverenskommelse träffades, hade baronessan Körber eller miss Mostyn, hur man nu vill kalla henne, gjort en ny bekantskap, denna gång med en landsman, mr Frederick Slade, och bekantskapen fortsattes efter deras återkomst till England. Under de sju nästpåföljande åren afhördes intet från baron Körber, och i December 1833 blef hon i London, uti S:t Georgskyrkan i Hannover Square, vigd vid förutnämnde mr Slade. aktenskapet blef ej bekant för dennes familj förrän år 1848, och redan då betecknades detsamma af familjen såsem olagligt, utan att dock något vidare företogs. År 1859 blef Frederick Slade genom sin faders död arfvinge till dennes stora egendomar och till hans barontitel samt var nu sir Frederick. Han deg år 1863, ech godsen och titeln gingo då i arf till hans äldste son med miss Mostyn, Alfred Slade. Men nu har den aflidne sir Frederichs broder, general Markus Slade, uppträdt med fordran på arfret och barontiteln, och under en längre tid har denna rättegång sysselsatt de högre kretsarnes uppmärksamhet. General Markus Slade påstår, att miss Mostyn, som år 1825 gift sig med Körber (denne dog år 1853 sem österrikisk generalmajor), icke år 1833, alltså medan hennes förste man ännu lefde, kunde ingå någet annat giltigt äktenskap, och att följaktligen henneg barn med sir Frederick Slade äro oäkta, och såsom sådana ej kunna taga arf efter fadren. Alfred Slade och hans ännu lefvande moder ha deremot sökt bevisa, att det första äktenskapet i Milano med Körber var ogiltigt, och de stödja detta påstående väsendtligen derpå, dels att ingen lysning egt rum, dels att den prest, som förrättade vigseln, ej varikompetent härtill. V ederbörande sockenprest hade nemligen vägrat att sammanviga en katolsk officer med en protestantisk dam och man lät derför en fältprest förrätta ceremonien, men denne skall, i föreliggande fall, enligt de bestående österrikiska lagarne ej ha varit berättigad dertill. Men om vigseln i Milano år 1825 var en tom och betydelselös ceremoni, så följer deraf, att genom vigseln i St. Georgs kyrkan år 1833 blef stiftadt ett efter engelska lagar giltigt äktenskap, och att Alfred Slade således är äkta son till sir Frederick. Processen, som förts inför Court of Erchequer, har naturligtvis varit mycket vidlyftig, och icke mindre vidlyftig var de lärde domrarnes votering, hvilken egde rum den 13 innevarande Juni. Meningarne bland dem voro delade; domstolens ordförande, baron Fitzroy E. Kelly, och baron Martin röstade för sonen, Alfred Slade, medan baron Bramvell och baron Pigott ansågo general Markus Slade för berättigad att taga arf efter den aslidne. Rösterna stodo således två mot två, men då det under dylika omständigheter är praxis, att den yngste domaren afstår från sin rösträtt, och då Pigott vid detta tillfälle var den yngste, var domstolens majoritet formellt för Alfred Slade, och general Markus Slades anspråk på arfvet efter sin broder blef således underkändt. Men domen kommer naturligtvis att bli öfverklagad, och parterna — hvilka för öfrigt fört den i många hänseenden delikata processen med stor konsideration och med mycket undseende för hvarandras känsler — kunna, på grund af de stora intressen, hvilka här stå på spel, svårligen hvila, innan i sista instansen ett utslag af öfverhuset föreligger. Allmänhetens sympati är, såsom mestadels i detta slags rättegångar, för sonen Alfred, hvilken ända till fadrens död 1863 synes ha varit okunnig om, att något tvifvel på hans äkta börd kunde framställas. Rättegång i anledning af ett brutet äktenskapslöfte. Nyligen hade en flicka i London instämt för rätta en metodistprest med yrkande om ansvar för det han undandragit sig att uppfylla ett henne gifvet äktentenskapslöfte. De blefvo bekanta år 1863, och alltifrån den dag, då de första gången sågo hvarandra, iakttog presten et! sådant uppförande mot den sköna, som tydliger angaf att han förälskat sig i henne. Den 13 Jul nyssnämnde år skref han till henne ett bref, hvar bland annat förekom: Dyraste Polly, jag har