ledt mig, tog jag vägen till mitt rum för att söka hvilan. I det ögonblick jag afkastade min rock, hörde jag något oväsen och, öppnande dörren till en korridor, hörde jag tydliga rop på hjelp — de kommo från min systers dörr. Hastigt som en blixt störtade jag dit, dörren var låst, jag slog in den. Lampan låg rykande på golfvet och, ehuru det var mörkt, kunde jag dock urskilja en man, hvilken lidelsefullt omfamnade min syster, som förgäfves sökte slita sig lös. — Jag rusade fram, och fattande foten till lampan, tilldelade jag dermed denne man ett slag i hufvudet och — — en månad derefter dömdes jag till — galererna för uppsåtligt fadermord. Jag bekände allt, utom orsaken, — det är nu aderton år sedan dess — på morgonen den dag jag kom ombord på feluckan, rymde jag från Bagnon, och är, när ni läser detta bref, på väg till den Verldsdel, der frihetens träd griper omkring sig med allt fastare rötter. — Min syster var sinnessjuk i fyra år, men, nu återstäld, är hon förestånderska för en barmhertighetsanstalt i , En biljet till min syster med hennes fullständiga adress finner ni häri. Framför den, om ni kan, vid er återresa och nu måtte Gud afvända allt ondt från, er. Tack för det ni åtminstone till en del försonat mig med lifvet. Farväl! Charles M. P. S. Tack för er påminnelse i kajutan, men — galererna eller en kula, — Välj? Stackars man! han måste lidit mycket, — sade den unge mannen tankfullt, i det han sammanvek det nyligen genomlästa brefvet. — Jag undrar knappt på att han ralde en kula, ty den hade dock betriat galerernas martyr. (Forts.)