seluckan väl förtöjd och osynlig för alla oinvigde i en af Barcelonettas tätaste brädgårdar, — men reskamraten såg han ej, han var borta. Ett dygn härefter finna vi den resande, sitta i ett rum å hotell Gloria i Barcelona. Framför honom är ett frukostbord dukadt, men det är ännu orördt, ty den, som skulle njuta häraf, tyckes vida lifligare intressera sig för det bref han för andra gången genomläser. Det var af följande lydelse! Min vän! Tillåt mig för en gång få kalla eder så — det är i följd af edert eget uppförande mot mig, som jag begagnar mig deraf — och jag gör det med så mycket större skäl, som jag trott mig finna, att ni skulle tillåtit mig att begagna detta ord, äfven om ni visste, hvad ni genom detta bref får kunskap om — se här mitt lif: Min fader var en af Frankrikes berömdaste advokater och hade dels genem sin praktik, dels genom sin förening med min mor — dotter af en förmögen handlande — samlat en betydande förmögenhet. Min mor dog vid min systers födelse och vi två barn uppväxte under främmande händer, ehuru hvarken medel eller omsorger fattades för vår uppfostran. Vid 20 års ålder återkom jag till fädernehuset efter att hafva genomgått mina studier och dervid erhållit de högsta betygen samt ansåg mig som den lyckligaste menniska i verlden. Min syster var nu 19 år och bländande skön, men tycktes öfverväldigad af ett högst besynnerligt svårmod. Det var den första aftonen. Jag och min syster promenerade i trädgården — förgäfves frågade jag henne efter orsaken till henne sorgsenhet — slutligen skiljdes vi. Jag fortsatte min promenad i djupa funderingar, men då jag ej kunde reda mig ur denna labyrinth, hvari mina tankar in