Detta samtal var stundom akompagneradt af briggens enstaka skott och just i det den unge mannen yttrade dessa ord, smällde ånyo ett, men det var denna gång åtföljdt af ett förskräckligt brakande på däcket. — Nå? fortsatte den siste talaren. — Ehvad som än inträffar, — svarade främlingen, i det han stoppade pistolen i fickan samt lemnade sin medresande brefvet, — så finner ni en förklaring häri. Jag ber cr, läs det ej förr än ett dygn efter det vi skiljdts åt — — skola vi nu se efter huru det står till deruppe? — Ja, låt oss gå upp! Då de båda passagerarne voro uppkomna, sågo de däcket fullt af träsplittror, och den lilla båten, som förut hängt på lofvarts låring, var borta, — en kula hade splittrat den. Då chefen å briggen såg att han ej i längden kunde hinna feluckan bidevind, föll han af och kom derigenom i tillfälle att bättre få använda sina kanoner. Vi hafva redan sett verkan härutaf och hade ett lyckadt skott träffat en af masterna eller dylikt, hade feluckan ovilkorligen varit uppbringad, nu vände den i stället, och ehuru briggen äfven gjorde samma manöver, var det honom omöjligt att komma så högt i vinden, att den numera kunde hindra sin motståndare att öka afståndet mer och med; natten inträdde snart och när solen steg upp igen på morgonen, sågo våra resenärer ej en skymt af örlogsmannen. Då vinden fortfor kunde Mathieu ett par timmar före solnedgången lägga bi på höjden af Barcelonetta för att på natten ingå i denna hamn. De båda passagerarne samtalade om likgiltiga saker, men vid middagen bad främlingen att få göra ett tillägg till sitt bref, hvarefter han återlemnade det till sin egare. Då denne vaknade om morgonen, låg