hsns blickar. Främlingen satt vid det af den dunkla lampan upplysta bordet sysselsatt med att med särdeles omsorg ladda en pistol. Framför honom låg ett nyligen skrifvet bref, på hvilket den unge resandes visitkort i stället för utanskrift var fästadt. På hans ansigte tycktes en dyster beslutsamhet vara lägrad och ehuru hans första rörelse var att vilja gömma vapnet, fortsatte han dock sedermera dess iordningställande. — Hans reskamrat satte sig midt emot honom, och sade efter en stunds begrundande. —Ni ämnar alltså försvara er mot örlogsmannen, — Nej min herre — att sex man, deraf de flesta obeväpnade, skulle försvara sig mot femtio å hundra och det sina egna landsmän, — det kan aldrig falla mig in. Nå, hvarför laddar ni då denna pistol, och det just nu? Det är min hemlighet, — svarade främlingen. Kan väl vara, men jag har just nu funderat ut den — svarade den unge mannen leende, — ni ämnar bestämdt med denna pistol skjuta till döds antingen mig eller också er sjelf, och jag skall bedja er vara så god och göra mig den tjensten att utföra denna lilla komedi med det allra snaraste, ty det är dervid ensak, som intresserar mig särdeles. — Hvad då min herre? — frågade främlingen med förvånad uppsyn. — Jo, hvad det första vidkommer skulle det roa mig att studera ert ansigte, då ni aftryckte pistolen, och i den sednare händelsen skulle det vara intressant att se till hvilken grad jag misstagit mig på en person, för hvilken jag börjat hysa högaktning, då han kan vara nog usel att begå den fegaste handling jag ännu tänkt Mig — mr