främlingen, — hvilken en stund betraktat briggen genom sin kikare. — Måtte afgrunden sluka honom — svarade Mathicu, i det han lofvade litet mera. Ilala bättre i li, kommenderade han derefter. Ett skarpt skott lossades nu från det förföljande fartyget; kulan träffade vattnet en kabellängd akter om feluckan. — De sigta bra — yttrade den resande, samt fortsatte i det han upptog och tände en cigarr: det är så godt att röka nu, ty säkert vädra de redan tobak ändå och .... — Förlåt mig, — afbröt främlingen — får jag disponera er kajuta eft ögonblick, jag skulle önska skrifva ett par ord. — Med största nöje — svarade den resande — mitt skrifdon och papper ligga framme. Några minuter härefter lågo feluckan och den förföljande brigen dickt bidevind för babords halsar; den förra förde nu så mycket segel den mägtade bära, och två å tre plankor af däcket voro mestadels under vattnet, luckorna voro tillskrufvade, besättningen på sin post och de smäckra rårna stodo spända som bågar. Briggen låg något i lä, men hade dock närmat sig betydligt, emedan han något genskjutit feluckan under dennas upplofning i vinden; ett och annat skott lossades emellertid, men då osäkerheten att träffa tilltog på samma gång som sjögången, kunde det lilla fartyget ännu hoppas undkomma; det låg nemligen flera streck högre i vinden och tycktes hvad farten beträffar ej gifva briggen efter i hastignet. Vår resande nedgick nu i kajutan för att — hvilket alltid är skäl vid sådana tillfällen — stoppa några dokumenter och dylikt i sin ficka, men stannade helt öfverraskad vid den scen, som här mötte