Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1867, sida 5

UTEKEIMES. TYSKLAND. Både Köln. Zeit. och , Nordd. allg. Zeit. sysselsätta sig med åtskilliga nyligen utkomna franska brochyrer i antipreussisk riktning. Förstnämnde tidning kritiserar innehållet af en i Brissel utkommen flygskrift med titel: Slaget vid Sadowa eller det österrikiskt-preussiska krigets följder, som är författad af grefve Anatole TArschot. Den preussiskt-ministeriella organen söker gendrifva en i Wien på franska utgifven Prochyr: ,Är Österrike i behof af alliancer? I en väsendtlig punkt öfverensstämma dessa skrifter, nemligen i påståendet om, att det nuvarande tillståndet icke innehåller vilkoren för en varaktig tred. För öfrigt är den belgiska brochyren långt mera radikal än den österrikiska och söker bevisa nödvändigheten af en total ombildning af, de politiska förhållandena i mellersta Europa. Grefve dÄrschot (af gammal belgisk familj) har tagit kejsar Napoleons bref af den 11 Juni 1866 till utgångspunkt för sina betraktelser, i det han vid sidan af stormakterna Preussen och Österrike vill supprätta ett sjelsstandigt tyskt förbund, bestående af 9 tyska stater: 1. Hannover, som skulle förökas med hansestiiderna Hamburg och Bremen samt storhertigdömet I Oldenburg, 2. Sachsen, som skulle få de mindre sachsiska hertigdömena, 3. Bayern, 4. Wiirtemberg, 5. Baden, 6. Churhessen, som skulle erhålla Nassau och enklaven vWetslar, 7. Hessen-Darmstadt, 8. konunIgariket Westphalen (Rhenpreussen och Westphalen) och 9. Holstein-Lauenburg. Hela Slesvig återgifves till Danmark; Preussen hålles skadeslöst genom att inkorporera begge storhertigdömena Mecklenburg, men inskränkes till sina östra besittningar. Bayern skulle blifva det nya förbundets presiderande makt, och förbundsdagen samlas åter i Frankfurt för att antaga en ny federativ förtattning för en union af 18 till 19 millioner tyskar. Frankrike skulle få södra delen af Rhenpreussen från Trier till Bingen, och Österrike den södra delen af preussiska Schlesien fr. Görlitz till Breslau och polska gränsen. Detta utkast till en revision af Europas karta blir af , Köln. Zeit. naturligtvis endast anfördt som ett bevis på de fantastiska planer, som uppduka på andra sidan Rhen. Med afseende på den österrikiske författaren — som framhåller, ,,att den tidpunkt ännu icke är kommen, då Österrike kan räcka det till Tyskland förklädda Preussen sin hand, samt att det skulle vara oförsigtigt att påstå, ,det Österrike, när rätta tidpunkten inträffar, skall ligga band på sin rättmätiga harm — anmärker , Nordd. allg. leit., att det var denna stat sjelf, som tvang Preussen att genomföra sin politik med våld, hvilket lika väl kunnat ske genom vänlig öfverenskommelse. Från Berlin skrifves den 16 dennes, att preussiska regeringen skall uppsäga tullföreningstraktaten med Bayern, så vida denna stat icke inem 8 dagar derefter förklarat, huruvida den vill tillträda de i Berlin den 4 Juni undertecknade preliminärerna eller ej. Man betvitlar emellertid icke, att kabinettet i Miinchen omsider skall falla till fota, och påminner sig i detta afseende om tullförhandlingarne 1864, då Baijern likaledes hotade med att träda ur föreningen, men icke destomindre till slut beqvämade sig till förnyande af öfverenskommelsen. Den 17 dennes har den bekante bayerske diplomaten grefve Taufkircken afrest till Berlin. Det påstås, att resan står tillsammans med tullfrågan. ÖSTERRIKE. Den 17 dennes öppnade riksrådet i Wien ånyo sina möten. Deputeraden Mihlfeld töreslog äterupptagandet af sina förra lagförslager om religionsfriheten och konkordatets afskaffande. Krigsministern John förelade en ny konskriptionslag till försattningsenlig behandling. Beråt inlemnade ett lagförslag om ministeransvarighet och särskilda förändringar i lebruariförfattningen. Ninisterpresidenten meddelade dessutom, under kammarens lifliga bifall, att kejsaren gifrit befallning att för närvarande inställa befästningsarbetena kring Wien, samt tillade, att denna fråga längre fram — som en gemensam angelägenhet för monarkiens begge halfdelar —sskulle söreläggas delegationerna till försattningsenlig diskussion. De omkring 70 slaviska deputerade från Österrike och Turkiet, som i Maj månad; begåfvo sig till Petersburg och derifrån till den panslaviska kongressen i Moskwa, hafva den 14 och 15 dennes, efter en lysande bankett i Warschau, återviändt till! Prag, der de af den czekiska befolkningen blifvit mottagna med lifligt jubel. Att tillägga de talrika panslaviska demonstrationerna och talen, som förekommit på denna resa, någon omedelbar politisk betydelse, skulle måhända vara förhastadt, oaktadt de till en del utgått från ansedda statsmän och vetenskapsmän i Ryssland; lika oriktigt skulle det emellertid likväl! vara att frånkänna denna rörelse åtminstone lika stor vigt, som dylika nationella fraterniseringsmöten i andra länder. Hvad som förtjenar att läggas märke till — och som säkerligen icke skall blifva utan verkan i gränsländerna ända från Weichseln till Donau, kort sagdt: öfverallt, der! tyskar och slaver bo tillsammans —, är det hat, som vi d hvarje tillfälle af de samlade slaverna blifvit yttradt mot det tyska: kulturhögmodet, den otämjeliga germani