Stockholmsbrel. (Från redaktionens korrespondent.) Ä Den 20 Juni 1867. Tre dagar blott till Midsommardagen och ännu ej någon utvecklad bladskrud å träden! Det är ju uppoch nedvända Iertha, eller verlden, såsom ordspråket egentligen vill ha det. Påskliljor törst till Pingst och inga syrener till Midsommar ens! Inga pioner till majstängerna, blott det allra magraste björklöf till löfsalarne! Hurudan skall väl midsommarsglädjen blifva under så ledsamma omständigheter? Högst klen, naturligtvis. ,Anden i naturen har slumrat in och menniskobarnen känna sig betydligt durriga. Se nu bara hur det ser ut i våra allter i Carl XIII:s torg! Späda och klena äro bladen på träden: står man i allten och ser uppåt, upptäcker man blott ett obestämdt gulgrönt något och man får lof att ställa sig i allens ända samt med blicken omfatta det hela, för att kunna säga, att någon egentlig grönska finnes. Men hur skulle det också kunna vara annat med en sådan kyla, som påminner om en ruskig Oktoberdag, allraminst sagdt, med pinande blåst och kallt piskande regn? Denna kalla blåst och detta piskande regn ha dock ej hindrat, att våra damer producerat sig i de allra långsläpigaste sneddade klädningar och mikroskopiska hattar, men naturligtvis har det varit ,,endast när solen skiner och det skall Gud och Oscar Andersson också, som visar solmikroskopet der uppe på Mosebacke, veta, att det ej inträffat ofta under denna månad. Mulna äro landtbrukarnes anleten öfver denna brist på värme, som hotar att alldeles omintetgöra deras förhoppningar om god höand och sädesand. Och sanningen att säga börjar inte litet hvar fråga sig: hvad månde blifva af detta vädret? Lyckligtvis ha vi deck hoppet qvar och det säger oss att ännu kan dock allt blifva godt. Hvad, som i dessa dagar ändock hållit oss temligen varma, har varit våra stadsfullmäktige eller deras delegationer rättare taladt. Ni känner redan huru drätselnämnden löste frågan om arrendet at Strömparterren på det mest nonchalanta sätt i verlden och tillät nuvarande innehafvare att flera dagar efter den för anbuds inlemnande bestämda tiden inkomma med ännu ett anbud — ett sätt att gå till väga, som torde stå temligen enstaka. För anledningen till den rättegång, hvilken aflidne bryggaren Lundhs arfvingar ansågo sig böra anställa mot stadsfullmäktige, har jag meddelat en kort redogörelse. I går beredde rådhusrätten, genom afkunnadt utslag, åt Stadsfullmäktige den långa näsa — man kan skrifva nesa också — som de så väl sörtjenade. Rådhusrätten ålade dem nemligen, såsom hvar man kunde tro, att uppfylla sitt med Lundhska Farfvingarne ingångna kontrakt samt dessutom att betala rättegångskostnaderna, en ganska tydlig fingervisning åt stadsfullmäktige om hvad domstolen tänkte, rörande dessa herrars sätt att uppträda. Det återstår nuhatt se, om dessa herrar ha panna att besvära sig öfver rådhusrättens utslag; med hofrättsrådet Montelius i spetsen går det nog för sig, han har ju så många mål förut i hofrätten, ja så många, berättas det, att hr hofrättsrådet i den vägen öfverträffar de flesta af våra mest anlitade sakförare. Ni kan ej föreställa er hvad denna sakens utgång har gladt många af vår stads innevånare, dels för den ampra lexa Stadsfullmäktige härigenom erhållit, dels också derför, att man dock till slut kan hoppas erhålla det salutorg, som är af så trängande nödvändighet för en så talrikt befolkad stadsdel som Norrmalm, hvilken omöjligen längre kan vara nöjd med det nu allt för trånga Hötorget. Äfven ur prydlighetens sympunkt glädjer oss köpets fastställande, ty det är verkligen en skam att trakter inom hufvudstadens hank och stör, sådana som dessa i Clara församling, skola få ligga der fullt morasartade. Mången gammal stockholmsbo kånde ej ens till utseendet den hederlige Thomåe, Dagbladets skicklige utrikesminister, som helt plötsligt skiljdes hädan i Söndags afton, efter det han kastat sin sista blick på den honom så kära Djurgården och sannolikt gjort en titt in på Novilla. Thomåe var den förkroppsligade jernhårda fliten, ständigt i arbete för att soutenera sig och sin familj, städse öfverhopad af arbete, och förteckningen på de digra verk han öfversatt, omarbetat eller sjelf skrifvit skulle upptaga en lång lista. Thomåe var en liten karl, något besvärad af styfhet i ena benet, med lifliga forskande ögon och ett mycket morskt utseende, om jag så får säga. Lördagen var hans lediga dag, ty såsom medarbetare i en morgontidning hade han icke Söndagen fri, oeh då sågs Thomåe ute med sin familj. Att vara tillsammans med honom på en promenad var i högsta grad lärorikt, han kände hvartenda hus historia, kan man säga, och när han så relaterade minnen, som hvilade vid det eller det huset, kunde han narra den trögaste att följa sig hur långt som helst, gata upp och gata ned. Thomåe var en gångare god och sölade ej pa vägen, stannade han någon gång, så var det för att tända en ny cigarr, t röka det älskade han med passion. 6 —