— Ja, afbröt honom Julie, — men äfven stormar och sorger, emot hvilka vi pj äro tillräckligt rustade; och ej heller kunna vi vara riktigt sanna i vårt väsen och tal, sålänge vi äga den kära ungdomen; vi qvinnor åtminstone hafva tusen saker att iaktaga, hvilka äro hämmande för en öppen och sanfärdig karaktär. Det passande, ja, den medfödda finkänslan lägger band, icke blott på den friska ungdomslusten utan äfven på hjertats sanna och varma yttringar. Ni skukar misstroget på hufvudet, fortfor hon, — men jag skall ta oss sjelfva som bevis för mitt påående. Då vi sist träffades och togo farl af hvarandra i II, tror jag säkert att vi kände intresse för hvarandra; — jag vet åtminstone att jag då höll mycket mera af er än nu, men den unga flickan måste dölja sin ömhet, det bjuder bruket; — den äldre deremot, som har lemnat hvad man kallar den pikanta åldern, hon har frihet att visa sitt intresse, hon kan yttra sig sannt och oförbehållsamt, och derpå sätter jag högt värde. — Som sagdt är, slutade hon med sitt milda leende, -jag prisar de äldre åren med deras frid, sanning och frihet. Dessa åsigter, uttalade med sanningens omisskänneliga prägel, tillintetgjorde fullkomligt Harders fruktan; han förebrådde sig att han ett ögonblick hade hyst den, och gjorde henne abön i sitt hjerta. Men jemte misstron lemnade äfven förhoppningarne efter hand hans själ; hos denna lugna qvinna, som i tal och väsen förrådde, att hon kommit i lugn både med sig sjelf och sin lefnadsställning, fann han ej mycket, som ingaf honom hopp att hon kunde eller ville öppna sitt hjerta för nya,