Hvita Frunk). Novell af klisabeth Martens. (Öfvorsättning af Sigfrid Nyberg.) På hans fråga, om denna verksamhet beredde henne tillfredsställelse, svarade hon lifligt: — Ja, mycken; jag tror att ingen annan lefnadsställning nu skulle passa mig bättre än den blandning af lärarinna och väninna, som jag nu är. Jag är så lycklig, fortfor hon, — att jag tror mig med hvarje kunskapskorn, jag nedlägger i de ungas själar, äfven insmuggla en atom kärlek i deras bjertan; derigenom blir det så lätt att arbeta tillsammans, och deraf följer äfven att mitt lif är rikare än man i allmänhet tänker sig en gammal flickas. Harder, hvars fruktan blifvit vaggad i ro, invände att hon ej kunde kallas en gammal flicka. — Jo, det är jag, sade hon allvarligt, — och jag tackar Gud att jag hunnit denna ålder. Tycker ni inte äfven, fortfor hon, — att den ålder, hvari vi befinna oss, är vida innehållsrikare än ungdomen och den tid, som närmast följer derpå? Harder delade icke denna åsigt; ungdomen fann han vara lifvets sommar, den erbjöd mera solljus och glädje än någon annan period. 7) Se H.-T. N:o 139.