—— —————a;, Detta indirekta heröm eller snarare erkännande gjorde Julie godt, och hon fortsatte samtalet. IIon berättade att unge Jensen, — som vi förr kallade honom — hade gift sig några år efter hennes afresa från H. Hans hustru var en prestdotter der i trakten, ganska tick, — och de tycktes passa för hvarandra. — En stor glädje beredde det mig, fortfor Julie — att innan jag för åtta år sedan flyttade hit, bjöd han mig till sig för att stå fadder åt hans lilla flicka: jag gjorde det och har sedermera, både från honom och hans hustru, fått höra huru lilla Julie växer och utvecklar sig: de hafva många barn. — Det är således åtta år sedan ni kom till. Seeland? frågade Harder, — och ni grundlade väl då ert nuvarande hem och er verksamhet? — Ja, svarade Julie, — för åtta år sedan kom jag till S., der jag redan skriftligen hade arrangerat em att öfvertaga en flickpension, hvars föreståndarinna hade aflidit. Min mor, som blifvit enka, bodde då hos mig, men endast i tre år förunnades mig denna glädje; — hennes död var ett hårdt slag för mig, ty vi voro så mycket för hvarandra. — Och nu, frågade Harder, — är ni således fullkomligt ensam? Nej, svarade hon, — de två unga flickor, som äro lärarinnor i min skola, bo hos mig. Jag anser nödigt att man grundligt känner karaktären och grundsatserna hos dem, som skola deltaga i undervisningen och uppfostran; kunskaper äro ju icke det enda, som barnen böra inhemta i skolan, derför tycker jag om att dagligen lefva tillsammans med mina unga medhjelparinnor; vi trifvas så väl tillsammans