ord; Julie såg det och med tårar i de milda, djupa ögonen räckte hon h inderna mot honom, tog hans hand mell m sina och sade vänligt: — Ja, frid vill jag gerna sluta med hela verlden. Derför längtade jag att en gång få återse er, ty jag ville gerna äfven hafva frid i mitt minne af er, — och den fanns ej riktigt. Nu har den kommit, och jag tackar Gud derför; — hon släppte hans hand och fortfor lifligare: — Men nu till annat! IIar ni sedermera varit i II. eller hafva edra vänner der blifvit skingrade ut i verlden? Harder besvarade dessa och flera frågor, men af deras gemensamma bekanta hafva endast fröken Stein och unge Jensen något intresse för oss. Den förstnämnda hade under kriget 1848 gift sig med en utländsk diplomat, hvars bekantskap hon gjort i Köpenhamn och hvars ställuing samt förmögenhet tycktes motsvara hennes anspråk. Det sista var emellertid icke förhållandet; dertill kom disharmoni mellan dem sjelfva inbördes, så att detta äktenskap, som blifvit ingått under skenbart lysande förhållanden, nu var om ej lagligen upphäfdt, dock för några år sedan upplöst och hon hade barnlös återvändt till Köpenhamn, der hon bodde hos en onkel. — Men, slutade Harder, — de få gånger jag träffat henne, har det förefallit mig att hon hvarken bär prägeln af yttre goda omständigheter eller inre tillfredsställelse, ty hon är ganska tarfligt klädd, och missnöjet samt bitterheten framlysa i hela hennes väsen. Hon prisar svårligen de äldre åren, -— slutade han, — ty hon har ej sått sålunda att hon kan skörda frid.