alet hos dessa hoppas jag skall blifva f nygista vänner. — Det kan jag lörsäkra er, afbröt Harder henne, — ty fru Holm begagnade den korta tiden, innan ni kom in, för att tala om er i uttryck, som endast ömheten kan diktera. — Ja, är jag inte lycklig? — sade Julie och tårar fuktade hennes ögon, — att Gud sålunda välsignar mig med kärlek, då så många försmägta här i verlden utan att finna den, — och jag röner den nästan vid hvarje steg på min ensamma väg. Derför är min väg icke heller så enslig, utan numera upplifvad af många dyrbara anknytningspunkter. Jag är rädd — fortfor hon shämtsamt, — att min käpphäst som gammal mö blir att prisa nutiden i stället för forntiden, ty hvad mig sjelf angår, kommer jag alltid till detta rusultat och vill gerna finna det hos andra, emedan det antyder inre tillfredsstillelse. — Deruti ger jag er fullkomligt rätt, sade Harder allvarligt, — men för att finna denna tillfredsställelse, som ni åtnjuter, tror jag att man genom strid och missräkning bör luttras till sjelluppoffring och resignation, ty derifrån framgå alla de blida känslor och den menniskokärlek, som blifva en välsignelse för alla. Jag tror, — sade han, i det han betraktade henne betydelsefullt, — att ni har genomgått denna förädlande process, och jag hoppas att ni nu utan bitterhet kan tänka på den eller dem, som förde ert unga hjerta in i denna strid; ni har segerrikt bestått den, och från detta medvetande härrör den frid, som ni sjelf åtnjuter och hvilken ni meddelar åt andra! Med en viss rörelse yttrade Harder dessa