erkännande af min nuvarande goda ställning. Krigsåret 1848 väckte nytt lif hos mig, enskildta sorger och missräkningar mistade sin udd, derigenom att jag deltog i den allmänna oron. Det var en rik tid, förfriskande och styrkande för hvarje såradt hjerta och sjukt sinne. Jag följde med böner och tankar hvarje vän och bekant, som deltog i den heliga saken, och var stolt öfver hvarje rask handling och glad öfver hvarje beröm, som rapporterna i tidningarne innehöllo. — Ja, tillade hon mildt, — ni beredde mig ofta glädje under denna tid, ty, som jag nämnde förra gången, läste jag ofta ert namn och såg att verlden gaf er erkännande. Under kriget, — fortsatte hon, — dog gamle Jensen, och hans enka flyttade till Aarhuus; detta gaf mitt lif en lycklig vändning, ty fru Jensen, som kände sig ensam, då hon kom längre bort ifrån sonen, skref till mig och bad mig glömma forna missförhållanden samt komma till dem. Det gjorde jag gerna samt stannade hos denna aktningsvärda familj, till dess jag hade fullbordat de båda flickornas uppfostran och från lärarinna blef deras väninna. Detta vänskapsförhållande har fortfarit, och sedan den yngsta nu blifvit gift med asessor Holm här istaden, skall det blitva en af mina vederqvickelser att tillbringa antingen Påsken eller Pingsten hos henne, likasom jag hvarje år tillbringar sommarferierna hos den äldsta systern hvilken i flera år varit gift på Möen. Fru Jensen bor nu i Stege för att vara nära sin dotter, men likväl väntas den andra modern — som jag nästan vågar kalla mig, — med längtan hvarje sommar, och detsamma