är a tvistefrågan, alldeles på samma sätt somjn den luxemburgska, kan blifva en eurob peisk angelägenhet, och vi ville icke för su något pris önska, att saken blefve ordnad s. under sådane förhållanden. Att Österrike ensamt vore berättigadt att tala i denna sak skall blott obetydligt skydda oss motia de andra makternas inblandning, t. o. m. om österrikiska regeringen tillsälligtvis y skulle befinna sig i ett stadium af välviljal a för oss. Efter att sålunda hafva framhållit önskligheten af, att Preussen af egen drift och utan pression från stormakter-m nas sida måtte ordna saken, öfvergår ,, Na-)g tional-Zeitung till framställande af dejt vilkor, som Preussen, efter dess förme-t nande, är berättigadt att göra. Så vidt g man af dess något obestämda yttranden f kan märka, gå dessa ut på att förorda sa enclave-systemet. Det påstås nemligen g (likväl utan anförande af bevis), att det g8 midtuti Nordslesvigs danska territorier f finnes ,,ansenliga byar och ställen medla öfvervägande eller helt och hållet tysk beer folkning, samt att dessa icke kunna afstås!, till Danmark. ,, Preussen — säger tidnin-f gen — efterkommer fredstraktatens be-j stämmelser samvetsgrannt, då det erbjuder Danmark de distrikter, som äro otvif-a velaktigt danska, men det skulle gå ut-y öfver traktatens ursprungliga mening och) vara ett prisgifvande af våra tyska brö-u ders i Nordslesvig rättmätiga kraf, om m Preussen gäfve ställen med öfvervägande tysk befolkning tillbaka till Danmark.e National-Leitung fister, som man ser, 5 icke något afseende vid traktatens bestäm-s melse om en evenrtnel fri folkomröstning, I som skulle afgöra hvarje tvifvel om be-1 solkningens nationella önskningar. Till slutet uppmanar tidningen den preussiska regeringen att så snart som möjligt noggramt och tydligt för kabinettet i Köpenhamn tillkännagifva hvilka distrikter, som so Preussen är villigt att afträda, samt att k bestämma en viss tid, inom hvilken Dan-Jj mark skall svara ja eller nej. Om icke danska regeringen derinom mottagit Preusf sens anbud, ,,kan Preussen förklara Danmarks rätt för bruten. f — 2 2 Grefve Bismarcks politik i luxemburg-, ska frågan, som af tyska pressen i all-If mänhet blifvit uppfattad som en eftergift s från Preussens sida och i hvarje fall som l ett bedröfligt åsidosättande af Tysklandssv intressen, tolkas på ett helt olika sätt afe en insändare till ,Augsb. allg. Zeit, hrik4 ken synes hafva haft tillgång till bättre a källor än andra. Insändaren påstår först k och främst, att grefve Bismarck icke blott h sjelf, i början af innevarande år af egen!h drift i Paris förklarat sig beredd att af-p stå Luxemburg, utan äfven uppmanat kabinettet i Haag att till Frankrike försälja storhertigdömet. Detta låter onekligen i högsta grad otroligt, men redaktionen af nämnde tidning tillägger, att den från en annan källa, som är mycket väl underrättad om de diplomatiska underhandlingar-5 nes gång, mottagit samma meddelande, Å samt att denna redaktion skall uttala sig tydligare, så framt de officiösa berlinska sg tidningarne skulle vilja förneka detta sak-3 tum. I fall det skulle förhålla sig på det sättet, så har onekligen Europa på visst sätt blifvit hållet för narr, för så vidt det! antagits, att Luxemburg var stridens huf-j vudföremål, och icke Preussen, som tvertJ om af det gjorda påståendet syntes hafva u intagit en defensiv ställning. ,Grefve Bise — D oo marck gjorde — så säger författaren i! Augsb. allg. Zeit. — detta djerfva schackdrag för att sät a den offentliga meningen uti Tyskland i rörelse, och för att, under ö påtryckningen deraf och fruktan för ett fj krig med Frankrike, skyndsammast genomdrifva den nordtyska förbundsförsattningen. Äfven en närmare anslutning af de tyska sydstaterna var föremålet för den tyske statsmannens operationer, och det! var otvifvelaktigt, att en sådan , lättast 1 kunde sättas i verket, då fruktan för ett nationalkrig mot Frankrike var allmän. Den oftanämnde författaren antager äfven, att deputeraden Bennigsen höll sitt bekanta häftiga tal i nordtyska parlamentet (om Luxemburgs tyskhet, Frankrikes ärelystnad, o. s. v.) efter öfverenskommelse med Bismarck, för att gifva den tyska enhetsrörelsen, som redan börjat afsvalna, en ny stöt framåt. Grefvo Bismarck begagnade den genom luxemburgska frågan u framkallade krigsfaran till att genomdrif-h va mediatiseringen af de nordtyska fur-J C A a y 0 0 n Om mög starne samt att bryta det liberala och partikularistiska partiets motstånd i nordtyska parlamentet. Då detta ändamål var vunnet och Preussens militärtraktater med s de tyska sydstaterna blifvit oflentliggjorda,: rhade luxemburgska frågan gjort sin tjenst.. Denna fräga blef nu löst så hastigt och lustigt som möjligt, ja, så att hela verl-. den förvånades deröfver. Från den passionerade Bennigsen eller hans nationella vänner hördes icke längre ett ord, och den officiösa preussiska preussen iakttog tullkomlig tystnad. Preussen hade; uppgifvit sin rätt att hålla Luxemburg besatt, men på samma gång befästat sin ställ-Jy. ning i Tyskland och tagit ett stort steg tamåt mot sitt egentliga mål: indragandet af alla mindre tyska stater under sitt sy; maktområde. Allt detta låter vidunderligt h. nog, men passar visserligen rätt väl förl: den Bismarckska kostymen. st Från Hannover meddelas den 12 denfö