Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1867, sida 2

Uöteborg den 19 Juni. Från protektionismens läger höres ännu någon gång en matt stämma, som söker göra sig till godo den ökade beskattning, som sistl. riksdag måste pålägga svenska folket, dels emedan man icke ville genom lån fylla de förskotter, som staten gifvit till jernvägsbyggnaderna i riket, dels till följd at det stora anslaget till vapen, hvilket ansågs nödvändigt, dels ock emedan inga betydligare reduktioner kunde göras i de statsutgifter, hvilka den nya representationen emottagit i arf efter den föregående. Den ökade skatten fördelades på dels den direkta (inkomst-), dels den indirekta beskattningen (tulloch bränvinstillverkning), trots de yrkanden, som från minoriteten gjordes, att den skulle väsentligen läggas på den s. k. andra artikeln. Nu begagnar sig protektionismens organ, Dagligt Allehanda, af dessa förhållanden till att för landet förkunna, att dessa ökade skatter varit obehöflliga, derest man icke fått den franska traktaten samt upphäft tullstämplingen. Alltså bör den nya skatten kallas icke vapenskatt, utan ,frihandelsskatt c. Det riisonnemang, hvarpå Dagl. Alleh. stöder detta påstående, lär dels lösligt, dels sofistiskt. När tidningen, på grund af den import, som egt rum efter de tulllindringar, som uppstätt i och med franska traktaten, uträknar hvilka inkomster, som kunnat deraf härflyta, derest de gamla tullsatserna varit gällande, så förbiser bladet, att importen i sednare fallet helt säkert icke uppgått till samma belopp för samma artiklar. Det är alltså föga antagligt, att tullinkomsterna, vid högre tullsatser, varit större än de nu varit, om man undantager för sådana artiklar, som blifvit tullfria, t. ex. salt, hvaraf tullinkomsten naturligtvis gått helt och hållet förlorad. Det är ett ganska intressant fenomen, som vi här hafva iakttagit, derest vi vilja betrakta saken fördomsoch passionsfritt. bet är ju gifvet — förklarade en af frihandelns mest framstående män, kort före den franska traktatens genomförande — att vi måste beräkna minst en million mindre i tullinkomster, då tullen å väfnader nedsättes, ty det erfordras ju att landet skulle konsumera för fyra millioner rdr mera än förr, för att fylla den differens, som uppstår mellan den gamla och nya tullsatsen. Men derpå äro vi också beredda, ty rikets ständer hafva, med afseende å transka traktaten, beräknat tullintraderna en half million mindre än förr, och med den återstående halfva millionen kunna vi väl reda oss. Detta är alldeles icke gifvet — invändes af en annan frihandlare, ty visserligen ir det icke antagligt, att vi komma att importera väfnader till ett värde af fyra millioner mera än förr, men vi komma att importera af andra artiklar, t. ex. kaffe och socker, mera än förr, då vi erhålla väfnader till bättre pris. Det är häri förklaringen ligger på det faktum, att — under likartade förhållanden i fråga om landets välstånd och deraf beroende konsumtionsförmåga — en nedttning i tullsatser, inom vissa behöriga gränser, verkar icke förminskning, utan förökning i tullinkomsterna i deras helhet, ehuru naturligtvis hvad som der spelar förnämsta rolen är förminskning eller upphörande af den obeskattade införseln, hvilken ombesörjes af smugglarne. Det är alltså ingalunda bevisadt, att