170, 3501m )CKAundg s18 Ul denna lara, onska, besynnerligt nog, ej blott att afsäga sig alla civilisationens blifvande eröfringar, utan vilja äfven försaka de fördelar och välsignelser, som den under årtusendens sträfvanden lyckats förvärfva. Ty dekunna väl ej förneka den vattenklara sanningen, att detta gemensamhetssystem, detta den enskiltes naturvidriga uppgående i det allmänna förlamar tankeoch handlingskraften, hvilken har sin rot i individualitetens bestämda framträdande. Intet slafveri är så själsdödande som den absoluta jemlikhetens, och detta står i oupplöslig förbindelse med kommunismen, hvilken för sitt sjelfbestånds skull ej kan tillåta nägon personlig öfverlägsenhet att framstå och göra sig gällande. Mot detta påstående skall man kanske anföra Spartas exempel. Men denna helleniska stats kommunism var långtifrån så oblandad och genomförd som den, hvilken predikats i Europa under det nittonde seklet och): äfven försökts i mindre skala uti Nordamerika och Nordafrika af europeiska emigrantar, och dock var den det alldeles tillräckligt för att ställa denna stat lägst i moraliskt hänseende bland alla uti Grekland, oaktadt medborgarnas så beprisadel: tapperhet och patriotism. Man erinre sig blott med huru obesväradt samvete de spartanska kommunisterna stulo, huru dessa hjeltar jagade heloter med lika mycket friskt mod och nöje, som man nu ja gar harar. Våra älsta stamfiders kommunism visar derigenom att den bortsmälte som en morgondimma för civilisationens uppgående sol, att menskligheten måste lemna sin nuvarande ståndpunkt och bli barn på nytt, såframt den ifrågavarande teorien skall kunna törverkligas. Kort sagdt, ja längre menniskornas andliga utveckling framskridit, ju medvetnare de äro om sin persektibilitet, desto olämpligare är kommunismen, hvilken blott kan vara på sitt ställe der de naturliga instinkterna äro förherrskande. Så t. ex. betar hjorden i allsköns kommunism på samma äng, och ingen gränsskillnad är utstakad mellan torfvorna, men om boskapen fick förnuft, skulle den snart nog bli betänkt på en sönderstyckning af betesmarken. En modifikation af; och stundom en täckmantel för kommunismen, är socialismen, neml. den falska, ty det gifves äfven en sann socialism, af hvilken vi kunna hoppas myrket för arbetsklassen och hela samhället. Den falska socialismens system är ologiskt, dess planer obestämda och sväfvande och dess förväntningar luftslott. De yrka på inrättandet af storartade associationer och arbetslönens lika fördelning, anförande såsom skäl det kapitalets förtryck, som de arbetande klasserna för närvarande äro underkastade. De fordra således att odugligheten och lättjan skall Jönas lika väl som talangen och fliten. Att associationer sådana sem dem, hvilka , den sanna socialismen tillstyrker — associationer, som äro stora bolag, der hvarje! delegare erhåller andel i afkastningen i förhållande till beloppet af sin insats och värdet at sitt arbete — kunna i många fall lemna förträffliga ekonomiska resultater och stegra arbetarens flit och skicklighet på samma gång, som hans mod och belåtenhet med sin ställning, är obestridligt, och de associationer, som i England och Tyskland bildats efter denna princip, ha till större delen slagit ut mycket väl. Men säkert är, att det gifves andra fall, der ingen arbetareassociation vore möjlig eller rådlig, utan der sakförhållandena ovilkorligen kräfva, att arbetet träder i kapitalets tjenst. Och hvad beträffar anrändandet af arbetareassociationens ide i strid mot den naturliga rättvisans och det sunda förnuftets reglor — det användande, som den falska socialismen i sin dåraktiga jemnlikhetsifver påyrkar — så skulle det säkert medföra de olyckligaste följder, ett gradvist aftagande och slutlig stagnation af många industriella företag, som eljest kunnat beträmja såväl nationens som den enskiltes välstånd, samt ökad fattigdom och nöd i de klasser, hvilkas ekonomiska ställning det afsäg att förbättra. ö Några tro sig finna ett radikalt medel mot pauperismen i införandet af demokratiska institutioner. Men fastän, såsom jag nämt i det föregående, despotism, aristokrati och hierarki äro bland de faktorer, hvilkas produkt pauperismen är, så äro. de ingalunda de förnämsta. Och jag tror, i sjelfva verket, att — såsom Förenta Staternas exempel också ådagalagt på det klaraste — verkan skulle qvarstå, om äfven i någon mindre grad, ifall dessa samverkande orsaker alldeles borttogos. Ty de vigtigaste af faktorerna äro lyx, kärlek till sinnliga njutningar och den omständigheten, att Europa är för trångt för de menniskomassor, som dväljas inom dess gränser, åtminstone så länge som den kristliga kärleken icke är allmännare och mera uppoffrande än nu, och rikdomskällorna i så många länder äro så föga besagnade. Följaktligen måste jag antaga, att de medel, som sannolikt skulle betydligt minska om icke helt och hållet undanrödja pauperismen, vore för det första en grundlig förändring af allmänna meningen (tänkesättet), verkad genom en sann och lefvande religion, för det andra utvecklingen af åkerbruk, handel, industri och bergsbruk — kort sagdt, af de europeiska staternas alla resurser, och för det tredje en väl ordnad och af vederbörande statsmakter understödd emigration till manldlana förlthara man tunnt hefalkada j ; 4 4 (