Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

en af Jensens små flickor, nu en ung fru, hvars man hade lofvat att komma och hemta dem. De hade derför ställt sig så, att de lätt kunde upptäckas af den sökande. Detta gaf anledning till att Johan Olussen, numera öfverrättsprokurator, observerade Julie; han hade under de förflutna åren sammanträfkat med henne, igenkände henne således straxt och sade: — Ah kära kusin, du är således här; då måste jag presentera min hustru för dig, och — ja, men denne herre är juen gammal bekant till dig! — Han tystnade likasom för att låta Julie gissa hvem den herre var, hvilken befann sig i sällskap med honom och hans hustru. Sedan hon besvarat den unga fru Olufsens helsning, sökte hennes blick den herre, som hennes kusin hade kallat hennes gamle bekanta, — och det erfordrades blott ett ögonblicks besinning, så kände hon att hon stod framför sin ungdoms ideal. Oaktadt åren och den frid vi nyligen hafva omnämnt, rusade dock blodet till hennes hjerta och kinder, och icke utan en viss bedröfvelse sökte hon i detta åldrade ansigte efter de drag hon ha le bevarat i sitt minne. Denne allvarlige man föreföll henne så fremmande, men då Olufsen i detsamma vände sig till honom och sade: — IIarder, behöfver jag presentera er för Julie Linde, eller mins ni ännu, min kusin? då försvann allvaret, och det fordna milda uttrycket visade sig, då han hastigt svarade: — Julie Linde, — förlåt, jag ville säga fröken Linde; nej det behöfs sannerligen icke, — och han räckte henne hjertligt handen samt fortfor: — Nå, så träffas vi