Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

hans hus, så att han var i alla hänseeng den hvad man kallar väl inrättad. Då han vid sin hemkomst ringde vid porten, kom betjenten och släppte in honom, derefter visade den sirliga hushällerskan sig och passade upp vid thebordet, som stod dukadt och väntade på honom, Detta var den vanliga ordningen i huset, intet afvek derifrån, men det föreröll Harder att luften i hemmet var annorlunda denna afton än den brukade vara. Då han satte sig till bords, skrutvade han upp lampan, hvilken föreföll honom dunkel; theet, som serverades honom, var ej riktigt hett. — Han yttrade sitt missnöje deröfver, men erhöll till svar: — Det brukar herr öfverläkaren, annars aldrig bry sig om! — Nej visst inte, svarade han misslynt, — jag bryr mig inte heller vidare derom, men jag vet inte sjelf hur det kommer till att maten smakar mig inte i qväll, och här är både kallt och halfmörkt, — och han reste sig samt gick in i förmaket. En stund gick han hastigt fram och tillbaka på golfvet; han glömde att tända pipan, som betjenten räckte honom, ech var synbarligen upptagen af sina tankar. Dessa återvände till förgågna tider, till de glada ungdomsdagarne; de dröjde vid hans första möte med Julie, de följde steg för steg deras samtal under sammanvaron i Köpenhamn och sedermera i H., och alltefter som han tänkte derpå, fann han mer och mer att Julies hjerta då hade tillhört honom, samt att han hade försummat och sårat henne, då han låtit draga sig öfver till den krets, inom hvilken hans fåfänga fann tillfredsställelse, man hans hjerta endast tomhet. Tomhet! Ja det var ordet,