Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

en fligt af ungdom genomströmma mig, — men den försvann, då jag ställde mina nuvarande förhållanden för er. Och nu, tillade han svärmodigt, — nu har jag kommit till min sanna, verkliga ståndpunkt, denna högt beprisade medelvig, hvarken ung eller gammal, hvarken rik eller fattig, hvarken lycklig eller olycklig, till det yttre jemn och nöjd, till det inre torr och grå. — Men vi befinna oss redan vid ert hem, ser jag, — afbröt han sig sjelf, — och jag måste säga er farväl Men, — tillade han nästan bedjande, — väl icke återigen för tjugo år? — Nej, tvärtom! svarade hon vänligt, — jag stannar här ännu två dagar, och efter klockan fyra träffas jag hos mina vänner, så att ifall ni, bäste doktor, vill göra er besvär att komma hit, så skulle det glädja mig. Holms, som nu nalkades, förenade sin bjudning med Julies, och med löfte att infinna sig antingen nästa eller följande dag, tog Harder afsked och begaf sig till sitt hem. Detta hem, som låg i en af stadens utkanter, var rymligt och vackert. Elegant möblemang, goda målningar, och många andra konstföremål voro med smak anbragta i de särskildta rummen. Harder hade aldrig satt synnerligt värde på materiella njutningar, deremot värderade han högt en viss finhet och komfort; det bästa, det smakfullaste hade alltid tilltalat honom mest, och tillfölje af denna smak hade han småningom försett sitt hus med allt hvad nutidens fordringar kräfva, — och det är ej så litet. En betjent och en hushållerska passade upp honom och skötte