Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

hans nuvarande förhållanden, men kunde icke framkomma med den fråga, som först sväfvade på hennes läppar. Han förhjelpte henne oförmärkt dertill i det han sade: — Ni heter ännu Julie Linde och har således icke inträdt i det heliga äkta ståndet? — Nej visst icke, svarade hon smäleende. Än ni, är ni gift? — Nej, svarade Harder allvarligt, — ni ser mig här som gammal ungkarl. — Dertill kan ni ännu inte räknas, invände Julie, — ni är ju inte femtio år ännu, således en man i sin kraftfullaste ålder. Ni är ju bosatt här i staden, — fortfor hon, — är ju öfverläkare? — Ja det är jag, svarade han, — jag har haft hvad man kallar lycka med mig, och var med redan under det förra kriget. — Ja, afbröt Julie henom lifligt, — det läste jag om; och ni fick riddarkorset och sedermera nordstjernan, och ert namn omtalades ofta med beröm. Äfven nu under sista kriget var ni med såsom öfverläkare. Ja, sade han med en axelryckning. — Jag har varit mycket verksam, har rönt erkännande, och innehar nu en säker ställning och en lönande verksamhet, — hvilket många tyvärr kunna afundas mig. Men under allt detta har jag blifvit gammal och nästan utsläpad. — Nu kommer ni med motsägelser, invände Julie vänligt. — Nyss kände ni er så ung som för tjugefem år sedan, och nu kallar ni er gammal och utsläpad. Dylika ytterligheter bör ni undvika. — Men de kommo ofrivilligt, — förklarade han, — och äro i sjelfva verket sanna, ty då jag träffade er, kände jag