Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1867, sida 2

rör oss; så mycket större blir vårt delta7, 203 iHVIIKen år anlagd på att kullkasta Preussens herravälde i Tyskland. I programmet fordras ett tyskt Tyskland, vid sidan af det gamla Preussen och Österrike, men baseradt på allmän rösträtt. Preussen , skall undanträngas från Rhen, som måste vara ,rent tyskå. Med anledning af allt detta yttrar Köln. Zeit.: Man synes i Hietzing hatva förgätit, att tidningar visserligen kunna bidraga till störtandet af en dynasti, men knappast att föra den tillbaka till dess förlerade besittningar. ÖSTERRIKE: Presse skrifs lrkehertiginnan Mashildas död har väckt det allmännaste deltagande. Anblicken af en blomma, som, ässad af frosten, för tidigt vissnar, uppgande, då en skön och begåfvad qvinna i förtid träffas af dödens kalla hand. Den gamle konung Ludvig at Bayern hade — sedan han erfarit den olycka, som drabbat hans , älskling — skickat erkehertiginnan en bukett af sådane alpblommor, som hon haft synnerlig förkärlek för. Dessa blommor träffade henne icke i lifvet; de pryda hennes likkista. Angående den nuvarande ungerske kultusministern, Eottos, skrifves till ,, Köln. leit., sedan det talats om de brokiga, gammaldags drägter, som voro att skåda vid kröningen i Pesth: ,Då man ser en sådan man som Josef Eötvös i en nationalkosty a, som åtminstone förefaller oss vesterländningar förunderlig, är det svårt att genast förlika sig med, att denne man utöfvat ett så oerhördt inflytande på sitt säderneslands öde. afven då han yttrar sig, har man svårt att fatta det djupa innehållet hos honom. Men det gitves vil ingen ungrare — icke ens någon med Ungerns historia bekant fremling —, som icke med lifligt intresse följer en mans steg, som från skald utvecklat sig till praktisk statsman. Kötvös har säkerligen icke upphört att vara poet, men han har användt sin stora förmåga till sitt fäderneslands positiva behof och — lyckligare än Lamartine — gifvit detta fädernesland en mera än öfvergående lyftning. Om han äfven icke skulle komma att siå högt som statsman, så skall han likväl blifva oförgätlig genom de nya, lifskraftiga ideer, som han hos sin nation väckt. FRANKRIKE. Det förslag till armens reorganisation, som omsider blifvit förelagdt lagstiftande församlingen, sedan det gjort regeringen och kommissionen så mycket hufvudbry, innehåller följande bestämmelser: Armeens effektiva styrka — aktiva armsen och reserven — skulle blifva 800,000 man. Styrelsen af de årligen inkallade kontingenterna skall genom en special-lag årligen fastställas af lagstiftande församlingen. Genom denna lag fördelas kontingenten för året i tvenne delar, af hvilka den ena skall tillhöra aktiva armcen, den andra reserven. Den aktiva tjensten varar 5 år, hvartill kommer 4 års tjenst i reserven. De män, som från början tilldelas reserven, skola stå uti densamma i fem år, och kunna endast genom kejserligt dekret inkallas till aktiv tjenst. De reservister, som förut i fem år tjenat i aktiva armsen, kunna äfven endast genom ett sådant dekret och efter åldersklasser inkallas, hvarvid de yngsta klasserna först. Under de 2:ne sista tjenstgöringsåren i reserven, ega de att utan särskildt tillstånd gifta sig, likväl icke om de blifvit inkallade till aktiv tjenst. — Ett mobilt nationalgarde skall upprättas, som kan inkallas endast genom en special-lag. Likväl kunna inom 20 dagar före denna lags framläggande de särskilda bataljonerna sammandragas i hufvudorten eller till någon annan punkt i deras departement. I detta fall har krigsministören att bestrida kostnaderna för befälets och manskapets underhåll. Till det mobila nationalgardet höra från år 1867 alla de unga män, hvilka genom lottdragning icke tillhöra aktiva armeen eller reserven, samt slutligen de, som efter slutad tjenstetid vilja inträda i det mobila nationalgardet. Skyldigheten att tillhöra nationalgardet fortfarer för dem, som förut icke tjenat, under fem år, och för dem, som tjenat i reserven, fyra år. De mobila nationalgardisterna ega rätt att när som helst gifta sig, och kunna sätta infödda fransmän under 40 år i sitt ställe. De mobila nationalgarderna indelas i hvarje departement uti bataljoner, kompanier och batterier. Olficerarne utnämnas af kejsaren, underofficerarne och korporalerna af militärauktoriteterna. Det mobila nationalgardet fär endast sold, då det inkallas till aktiv tjenst. Årliga löner få endast de officerare och underofficerare, som blifsit uppdragna manskapets öfningar eller någon del af förvaltningen. De mobila nationalgarderna öfvas i sina kantoner kompanioch hataljonsvis. Öfningstiden får under alla fem åren icke öfverstiga 22 månader, och under ett år icke mera än 25 dagar. Så snart exerciserna ske på längre afstånd än 12 timmars väg från boningsorten, måste krigsministeren draga försorg för befälets och manskapets inqvartering och förplägDing. Då de mobila nationalgardena äro sammandragna, så äro de underkastade samma disciplinärbestämmelser, som gälla för de nuvarande nationalgardena. Officerare, underofficerare och korporaler stå under de vanliga disciplinärlagarne. Som öfvergående bestämmelse uppställes, ati frän i den dag, då denna lag promulgeras, skola de ogifta män och barnlösa enklingar tillhöra det mobila nationalgardet, hvilka tjenat ut under åren 1866, 1865, 1864 och 1863. På den stora balen i Hotel de Ville sade kejsar Alexander till sin ,franske KomisSarowo — Raimbeaux —: ,, Ryssland har 60 millioner innevånare, hvilka alla nu känna Ert namn och välsigna Er. Tänk då hvilket mottagande, som väntar Er, om Ni ville följa min inbjudning och besöka mina stater. Franske utrikesministern, de Moustier, har jemte en egenhändig skrifvelse från franske kejsaren erhållit storkorset af hederslegionen. Af ryske kejsaren har han mottagit Stanislai-ordens storkors. Frår Paris skrifves: I Quartier latin råder mycken förbittringjöfrer officiösa artiklar i ,,Constitutionnel och .Pays, hvilka i afseende på attentatet mot ryske kejsaren tala om en , complicit6 morale. I ett möte af studenter rörklarades, att, då de efter Lincolns död ville uttala sin afsky för det politiska mordet, förhindrades de genom ett polisförbud att för Bigelow, Förenta Staternas ambassadör i Paris, få uttrycka denna sin äsigt. Det är således icke — så yttrades vid mötet — vårt fel, att icke hvar och en vet hvad vi härtänkak. .