Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1867, sida 1

och den qvinna, som vi förr kallade det unga paret; blott genom att närmare betrakta dem finna vi att så många år hafva förflutit, sedan vi följde deras sorger och fröjder. Ungdomen, samt dess behag och friskhet, hade längesedan lemnat fröken Linde, men hennes figur är ännu rak och smärt, hennes hår mörkt och ögonen djupa samt uttrycksfulla, dock skönjes det spär af strid i de nu så lugna anletsdragen, der finnas linier vid mun och ögon, som antyda att mängen smärtsam rörelse har bragt dessa läppar att darra, dessa ögon till att fälla tärar. Striden tycks likväl nu vara utkämpad; hennes blick antyder frid, hennes småleende välvilja, och hela hennes yttre röjer lugn samt jemvigt. Från hennes ännu behagliga person vända vi oss till Harder. Vid det första ögonkastet återfinna vi hos den allvarlige, i hög grad prydlige mannen, endast föga af vår unge doktors glada och litet öfvermodiga min. Han sitter der så stilla med prägeln af eftertanka och ansträngningar på sin panna; i stället för de vackra, mörka lockar, som i ungdomen prydde hans hufvud, betäckes detta nu sparsamt af det omsorgsfullt ordnade, gråsprängda håret. Han befinner sig i sällskap med en dam och en herre, och när han stundom vänder sig till dem, försvinner det allvarliga uttrycket, och i det milda leendet, i de lifliga rörelserna återfinna vi mycket af den älskvärdhet, som fordom intog alla. Hans plats på första parkett, hans vårdade toilett och de många ordensband, som pryda hans bröst antyda att hans lefnadsställning är god; — om hans öfriga förhållanden äfven bereda ho