Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1867, sida 1

lade han på allt detta, till dess sömnen slutligen befriade honom från de tankar, som ej blefvo utredda utan vida dunklare genom fantasiens och sjelfförebråelsens inverkan. Ett posthorns skrällande toner väckte honom och den tunga diligensen skramlade förbi, så att fönsterrutorna skallrade; han satte sig upp i sängen, besinnade sig ett ögonblick och lade sig åter, dock ej för att sofva, men för att åter sammanfatta de tankar, hvilka sömnen hade afbrutit. Han var till mods som en spelare, hvilken uppvaknar efter att hafva spelat bort hela sin egendom; han anade att lyckans tärningar hade legat i hans hand; men han hade försummat att begagna dem; nu var tillfället borta och hans lefnads vändpunkt passerad, utan att hafva gisvit honom något resultat. Förbi! Förspildt! ljöd det i hans öra och hjerta, och med dessa två små innehållsrika ord ringdes hans första ungdomsdrömmar till grafven. Förbi! Förbi! ljöd det äfven i Julies smärtsamt upprörda sinne, alltefter som hon aflägsnade sig från det ställe, hvilket inneslöt hennes unga hjertas ideal, men der fanns ingen sjelfförebråelse, intet , förspildt, som blandade sig med den vemodets vaggsång, hvarigenom hon sökte vyssja sitt hjerta till ro; — utan fruktan riktade hon sina trötta ögon mot Guds himmel och utan ånger bad hon om kraft och frid. Denna tycktes äfven, åtminstone i förbigående, sänka sig ned till henne, ty hon såg i de vexlande skyarne på himlen den vexelgång, som genomgår hela naturen; ett oupphörligt bevis på att ljus och mörker, strid och frid höra till verldsordningen, till lifvets gång; — och hon vågade