Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1867, sida 2

hans uppförande, — men hon insåg det snart. Ett svagt hopp att hon skulle hafva ändrat tanke, eller, som fru Jensen kallade det, hafva kommit till förnuft, hadej föranledt honom att göra ännu ett försök, men då detta aflopp lika så olyckligt som det första, följde ett uppträde, som var i hög grad pinsamt för henne, ty sorg, vrede och missnöje uppfylde alla parterna, och hon var utsatt för många obehagliga och tadlande yttranden. Djupt upprörd lemnade sonen huset, och då fru Jensen sedermera med bedröfvelse och gubben Jensen med harm sade, att deras enda son hade blifvit förjagad från sitt hem, emedan en fremling hade ditfört sorg och split, — då kunde Julie ej längre vackla i sitt beslut samt frågade, om de önskade att hon genast skulle lemna dem, ty hon var beredd dertill. Detta ville de likväl icke gå in på, det skulle gifva anledning till prat; — de fruktade äfven verldens dom, äfvensom det var dem motbjudande att det skulle blifva bekant, att deras son hade fått korgen af den obetydliga guvernanten. Derför sågo de helst, att allt förblef som det var till November, men vid denna tid var det bäst att en förändring skedde, ehuru fru Jensen beklagade det för sina två små flickors skull. Detta beslut var kärkommet för Julie; som förhållanderna nu hade utvecklat sig kunde hon ej uthärda i dem, och dessutom återstodo ännu några månader till November; skulle något ske, — kanske förverkligandet af hennes käraste drömmar, — så behöfdes dertill ej så lång tid. Vi hafva nämnt att Jensens ej ville att sakens rätta sammanhang — Julies afslag — skulle blifva bekant, och de sökte äfven