stater i verlden. Detta är visserligen sannt, men det har sin rot i en djup fosterlandskärlek samt fruktan för att blifva förbisedda af de större staterna, likasom svenskarnes ,,pågåenhet de första trettio åren af föreningen under konung Carl Johan till stor del måste bära skulden derför, något, hvarom vi nu, under den närvarande goda stämningen mellan de båda brödrafolken, kunna tala öppet med hvarandra såsom om saker, hrilka tillhöra historien. Just under nämnda år framaflade dessa karaktersdrag ett stark nationelt parti, hvars syfte blef å ena sidan att motarbeta inverkan af den danska nationaliteten, hvars mångåriga herravälde vi nyss undsluppit, och å andra sidan att hindra vårt uppgående i vårt större och mäktigare grannrike, hvilket på den tiden onekligen arbetade till detta mål. Man började då att med förkärlek framdraga det norska olementet; förkämpen var den gången skalden Henrik Wergeland: norskt språk, folkpoesi, vindikation åt vår historia af hvad danskarne bemäktigat sig, grundlagens utveckling i populär riktning, assöndring af hvad som var tremmande, ett till det yttersta drifvet bevakande af våra politiska rättigheter, voro framtoningar af detta partis verksamhet, som för öfrigt ofta bedrefs med en till råhet gränsande kraft och opposition mot olika tänkande. Steg för steg arbetade det ultranorska partiet sig framåt, och ingen norrman skall underskatta dess stora resultater, ehuru de vapen och medel, som begagnades, ofta icke voro de noblaste. Ända tills inemot år 1850 hade vi på vår scen uteslutande sett danska skådespelare, och det var ett allmänt antaget axiom, att norrmän icke dugde till dramatiska konstnärer. Till stor förvåning för de flesta, proklamerade emellertid det norska partiet: norsk teater i Norge, inga danska skådespelare mer! Vår hufvudteaters ställning i Christiania var på den tiden utmärkt; vi hade uppodlat en dansk clique med herrar Jörgensen och Wiehe i spetsen, som lyftade vår teater till en hög kostnärlig rang. Nu fordrade plötsligt norskhetsmännen, att vi skulle upplösa vår ypperliga danska teater och i stället adoptera en hel del medelmåttiga norska skådespelare, af hvilka ännu icke en enda höjt sig öfver elevens ståndpunkt. Man kan tänka sig till hvilka strider detta gaf anledning : hela staden var delad i tvenne partier och striderna fördes nästan ända till de sednaste åren. Det lyckades detnorska partiet att upprätta en ny teater i Christiania, och efterhand drog denna till sig de bättre skådespelarne från Bergens teater. Dess prestationer voro temligen medelmåttiga, men en stor publik finner sig alltid rörd här i landet om man blott anslår de nationella strängarne, och i öfver 10 år förmådde den norska teatern uppehålla sig, under tortfarande strider mot det danska elementet på den norska scenen. Det norska partiet saknade emellertid en ledare, kring hvilken det kunde gruppera sig, men fann omsider en sådan i skalden Björnson, hvilken erhållit sin utbildning i teaterangelägenheter såsom direktör, vid helt ung ålder, för Bergens teater. Björnson stiftade det norska Sällskapet omkring år 1856; detta sällskaps program, hvilket hvarje medlem måste underteckna, gick ut på: opposition mot de danske skådespelarne samt upphjelpande af norskheten i tal, skritt, poesi 0. s. v. Den ene efter den andre af de goda gamla danska skådespelarne fann sig nu befogad att draga sig tillbaka, tillfölje af den i tidningar och tal väckta våldsamma oppositionen. Det bör anmärkas, att den stora allmänhetens fordran uteslutande afsåg, att vi ej på en gång skulle gifva alla de danske skådespelarne afsked, utan begagna de goda krafter, hvilka vi egde, för att uppfostra våra egna, ty i verkligheten måste hvarje norrman vara belåten med satsen ,nersk teater i Norge, om denna blott efterhand genomfördes, utan att tillintetgöra vår bestående förträffliga danska teater. Men norskhetsmännen ville ej ingå på denna billiga fordran, i det de genast begärde den norska teaterpersonalens öfverflyttande till den danska teatern. En ursinnig konkurrens fortsattes nu mellan de båda teatrarne, publiken började tröttna på striden och höll sig borta från teatrarne, hvilket snart ledde till, att de båda konkurrenterna stodo i begrepp att göra cession. Härunder måste den danska teaterns artistiske direktör Carl Borgaard taga afsked, och endast få af de gamla danska skådespelarne qvarblefvo. De stridande parterna måste nu inlåta sig i underhandlingar med hvarandra, och dessa slutade med, att den norska teatern stängdes och hela dess personal öfverflyttades till den danska teaFF FF AV, aa