landa till en helscsam råttelse 1. — — — — Rättegångsoch P Poliskammaren. för affade I Mi Petter Andersson I-tususten inmana i isvakten för det de dag på morgonen Ifrån doktor I. Heyman, som ö boende i husct vid Kyrkogatan, stulit en tulubb, i hvilken fanns en undersök kontorsrock, en sidemnantilj och två silfverknifva Vid härom inför poliskammaren hållet förhör uppgaf målseg. genem ombud, att tjufvarne troligivis från tamburen passerat genom matsalen, hvartill dörren varit olåst, in i mottagningsrummet. Kuifvarne hade förvarats i matsalen och kläderna i mottagningsrummet Andersson sade sig ha varit 2:ne år på Malmö fästning, från hvilket ställe han ehade pass till Borås. Med Ilagsten, som äfven var stadd på och Halmstad, men de följdes icke åt hit till s den, utan inträffade Ilagsten här först. Derefte råkades de händelsevis å Skeppsbron och sederi andra ställen. Straxt förredde förde ödet dem ånyo tills. Beträslande stölden uppgaf Andersson, att han ej haft något ärende i huset. Dörren hade stått öppen, så att han utan hinder kunnat gå in i rummen, der han berörde effekter. Andersson förnekade deremot att Hagsten haft någon del i stölden och tog således hela skulden på sig. När han kom ned från dr Heyman följde Hagsten med till Anderssons logi n Hagsten bjudit på en sup, men Hagsten te ej att de nämnda effekterna, som Andersson bar, voro stulna, utan trodde att dessa tillhörde Andersson, Ett vittne C. G. Lindqvist, som bor hos en fru Seelig, der Andersson haft sitt logis, berättade, att Andersson legat der 2:ne nätter. Vid ditkomsten sade han sig vara handlande från Wenersborg och att han ämnade resa till Amerika. Ian medhade ett par fruntimmerskänger, som han ålde för 3 rdr. I Måndags hade Andersson med g hem de hos d:r Heyman stulna effekterna, och var Ilagsten då i sällskap med honom. Först ville han sälja pelsen. men Lindqvist vägrade att köpa den. Emellertid fick Andersson låna 25 öre af Lindqvist, hvarför Ilagsten inköpte bränvin. Andersson blef derefter mera envis att Lindqvist skulle handla pelsen af honom. När denne ytterlig afslog sådant, kte Andersson fram med mantilj som han bjöd ut till 19 rdr. När Lindqvist betraktade denna, fann han af de dyrbara spetsarne att mantiljen var värd vida mer, hvarför han nu misstänkte att sakerna vero stulna. För att desto säkrare utröna detta prutade han med säljaren, som dervid nedsatte priset ända till 10 rdr. Lindqvist, som beslutat att tillkalla polis, så snart detta kunde ske obemärkt, bjöd slutligen 9 rdr, hvilket Hagsten rådde kamraten att antaga och hvartill denne samtyckte. Härpå fick Andersson något af beloppet, deraf han gaf Ilagsten 13 skilling. Denne blef missnöjd ötver att han erhöll så litet, men då yttrade Andersson, att det vore detsamma, enär de hade handel tillsammans. Då Lindqvist och Andersson sedermera blefvo ensamme frågade den förre honom hvarifrån han fått pelsen och mantiljen, enär han kunnat utbjuda dem till så låga priser, hvarför Lindqvist trodde att de icke voro ärligen åtkomna. Andersson hade då anförtrott Lindqvist att han stulit dem. Ilagsten och Andersson blefvo derpå genom Lindqvists föranstaltande häktade af polisen. En poliskonstapel upplyste, att en person bemärkt, det Andersson och Ilagsten i Lördags varit inne i d:r Heymans hus. Andersson utfördes derefter och Hagsten blef inkallad. Han sade sig vara från Stockholm och att han sistlidne vinter begifvit sig till Skåne för sin helsas skull, enär klimatet der vore mildare. Sedan han besökt flera skånska städer och hört sig om efter arbete hos lyggmästare, vandrade han utmed kusten hitåt. Tå ett utskänkningsställe i Kongsbacka träffade han Andersson, som han förut ej sett. Sedermera råkade han denne å skeppsbron, dervid Andersson kände igen honom och gaf sig i tal med IIagsten. Någon stund förrän stölden skedde hos d:r Heyman träffades de å gatan. Emellertid hade Ilagsten gått till ett utskänkningsställe, der han ätit. När han sedermera råkade Andersson, bad denne honom följa med hem, medan han afyttrade de kläder, Andersson bar på armen. Detta gjorde Hagsten. Att han och Andersson skulle i Lördags ha varit inne i d:r Heymans hus förnekade deremot Ilagsten. Andersson blef ånyo förekallad och tillfrågad hvar han först träffat tillsammans med Hagsten. — Det var mellan Warberg och Halmstad. — Men Ilagsten säger i Kongsbacka, yttrade polismästaren. — Ja, der ungefär var det, svarade Andersson. — Straxt bredvid Kongsbacka var det, rättade Hagsten, som troligtvis glömde att han förut uppgifvit, att de råkats der på en krog. Vittnet Lindqvist upplyste äfven, att när Andersson hemkommit en qväll hade han innehaft några skärp, som han velat sälja. Vid förhöret var en hustru Johanna Christensson tillstädes. Han förklarade, att nämnde skärp voro alldeles lika med några, som blifvit henne frånstulna. Andersson förnekade dock att han stulit skärpen och påstod att han köpt såväl dessa som de af Lindqvist omnämnda kängorna. En låda med barnlekssaker, hvilken han jemväl innehaft, fö säkrade han sig ha fått på ett lika ärligt sätt. På åklagarens begäran uppsköts målet till den 11 dennes för vidare upplysningars inhemtande, och skulle de båda kamraterna under tiden förvaras i cellfängelset. — I Onsdags hade en sjöman vid namn Johan August Andersson från Gefle i Masthugget råkat i sällskap med en obekant sjöfarande, som uppgifvit sig vara förste styrman å ett skepp och slägt med kaptenen, hvarför det vore en smal sak för honom att skaffa Andersson anställnings å samma