föras med den, som i våra dagar vållar menniskovännen så stora bekymmer. Förmodligen var pauperismen i den sista af antikens universalmonarkier — det romerska riket — den, som kom den nuvarande närmast i anscende till grad och utbredning-. Redan under Roms bättre tider vittnade de fruktansvärda samhällsskakningarne, hvartill patriciernas och plebejernas olika förmögenhetsvilkor gåfvo anledning, om jernälderns annalkande. De sednare, som genom de orimligaste kreditlagar gåfvos till pris åt de förras godtycke, hotade genom sin bekanta utvandring till det Heliga Berget att beröfva staten dess kärna oeh blott lemna qvar det glänsande skalet, de stolta patricierna. Redan då sökte man att blidka de uppretade massorna genom otillfredsställande palliativer, innan man beslöt sig för mera genomgripande uppoffringar. Patricierna, som på en gång voro bördsoch penningearistokrater, reste sig dock snart efder dessa temporära förödmjukelser med fjederns spänstighet till sin fordna makt. Under det att de tillskansade sig rikedomar, som dittills varit oerhörda i en stat, hvarest lefnadssättets enkelhet täflat med Spartas, försmägtade det folk, som genom lysande bedrifter köpt de besegrade nationernas jordegendomar och skatten åt sina anförare, i elände. Lyckligtvis uppstodo ädla och begåfvade män, sådana som Graccherna, den sanna demokratiens första martyrer, och åtego sig dess rättvisa sak, och nya lagar, mera öfverensstämmande med ättvisa och mensklighet, alstrade lyckliga förändringar i Roms sociala tillständ. Men pauperismens framåtskridande kunde ej hejdas för längre tid, hvarken genom eftergifter eller genom de skatter, som fördes till den stora staden från alla delar af den besegrade verlden. Redan före Augusti tidehvarf bildade ett ursinnigt slöseri en skärande motsats mot nöd och elände i de sju kullarnes stolta stad. Men först under romerska rikets förfall blefvo de sociala missförhällandena så skärande, att jernåldern kunde sägas vara inne. Då funnos knappast några andra gränser för de lägre folkklassernas lidanden än de, som alstrades at ett lyckligt klimats och en fruktbar jordmåns oförytterliga förmåner. (Genom det samvetslösaste tyranni och de ohyggligaste brott undergräfde kejsarne samt deras eländiga favoriter och handtlangare omsider det verldsherravälde, som räckt så många århundraden. De vilda horder, som utförde Guds strafidom öfver det skuldbelastade Rom, funno föga motstånd, och detta var helt naturligt. De högre klasserna, som angripits af dem utsvätningsepidemi, hvilken hade sin medelpunkt i det lastbara kejsarhofvet, hade hvarken fysiska krafter eller moraliskt mod tillräckligt att försvara sitt fädernesland. Och de lägre samhällsklasserna och slafvarne hade ej lust att göra det, emedan de suckade under ett förtryck och elände så tungt, att de af hvarje utländsk invasion kunde hoppas lindring, så framt den kröntes med framgång.