Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1867, sida 2

då man fruktar dess dom, isynnerhet dess hån och åtlöje. Vi se icke sällan att menniskor, som utan fruktan kunna gå lifvets stormar, ja, sjelfva döden till mötes, bäfva tillbaka för skämtets gadd; det är så förödmjukande att blifva förlöjligad, sjelfkänslan och fåfängan såras och det är ej lätt att finna ett vapen gent emot den gissel, som obarmhertigt berör våra bästa känslor, våra heligaste intressen. Om fröken Stein allvarligt hade besinnat den smärta och de följder, som gäckerier kunna medföra, så hade hon knappast begagnat sig så ofta deraf, ty hennes karaktär var icke låg. De sarkastiska infall, som satte andra i förlägenhet och lät henne sjelf erfara en angenäm själsöfverlägsenhet, tillade hon i sjelfva verket ej någon betydelse, det var blott ett flyktigt tidsrördrif, som blef pikant genom hennes lynne och bildning. Dock voro hennes bevekelsegrunder med hänseende till Harder ej alldeles sådana. Utan att egentligen älska honom, kände hon sig dragen till honom, och ville att han skulle betala detta intresse; han skulle beundra henne, han skulle föredraga henne framför hvarje annan qvinna, hon ville sysselsätta hans själ i så hög grad, att han ej kunde undvara henne. Detta sista var ej så lätt, det anade hon, men det sporrade henne blott ännu mera, och utan att på något sätt blottställa sig, använde hon det fina soketteriots alla konstgrepp för att nå sitt mål. Harders första utbrott, då han på balen kände igen Julie, berörde henne obehagigare in hon sjelf ville erkänna; hennes stolthet uppreste sig mot den tanken att hon kunde hafva en rival i den obetydliga!