Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1867, sida 3

misslyckats, men synes anse orsaken dertill mest Blandade ämnen. Hjelp mot andtäppa. I A.-B. läses följande insända uppsats: I Tidningen Wäktaren för den 11 April förekommer en insänd artikel, undertecknad , Pvivatläkare, hvari omtalas ett sätt att bota andtäppa genom att med höjdt bröst indraga ett fullt andedrag, sedan hålla andan inne så länge sig möjligen ske kan och slutligen med ens häftivt utandas all den skämda luften, hvilket förfaringssätt upprepas tre till fyra gånger i sender flera gånger dagligen — hvarannan eller hvar tredje timma — tills andtäppan är botad. , Privatläkaren anför sjelf ett fall, der försök med denna kur legat i den sjukes rädsla att fullt våga försöket. Insändaren af dessa rader har i många år varit utsatt för starka och tätt återkommande anfall af andtäppa, åtföljda af oro och tryckning i bröstgropen, som tidtals öfvergått till svår, liksom stramande kramp och nästan hotat med qväfning. Han har fåfängt anlitat flera olika läkare och äfven försökt gymnastik, dock icke komprimerad luft (ti klockan-) men allt utan framgång, ehuru han förer ett ganska rörligt lif. Efter ,,Privatläkarens föreskrift försöktes slutligen ofvan anförda enkla medel, som efter några veckors dagligt upprepande haft den mest glänsande framgång, så att andtäppan sedan tre veckor nu alldeles upphört. Medgifvas måste, att det i början kännes farligt att hålla andan så länge man möjligen kan, emedan detta försök de första gångerna åtföljes af svindel. Helst torde derför isynnerhet svaga personer börja med att göra det i sittande eller halfliggande ställning med fullt fritt bröst, men efter några gånger torde patienten bäst gö det stående, emedan detta kännes mest uppfriskande. Angeläget är att efter hvarje gång, man sålunda hållit andan, i flera fulla drag insupa den friska luften så att inandningen återgår till normal. Väl vore, om flera tidningar ville omnämna detta enkla och oskadliga medel mot en allmän och farlig sjukdom, som ofta slutar med att sätta hela organismen i olag. ig rika frukter af slafveriets afskaftande i de amerikanska sydstaterna visa sig redan. En korrespondent till tidningen ,, Morning Star berättar att i Georgien finnes nu icke mindre än 200 skolor, i hvilka 12,500 elever undervisas. Omkring 100,000 af de svarta invånarne, hvilka lagarne för några år sedan förbjödo all undervisning, ha redan lärt sig läsa och skrifva. Det är blett 3 år sedan som, under sydstatsbaronernas välde, negerbarn ej voro tillåtna att lära sig läsa. En Karl den XII:s värja beskrifves sålunda i ett nyss utkommet danskt, illustreradt verk, Rosenborg, Mindeblade fra de danske Kongers kronologiske Samling: Det är, såsom teckningen visar, en ytterst enkelt utstyrd, omkring 7 qvarter lång värja med messingsfäste och tillhörande svart läderskida. Det är således hvarken genom dyrbarheter eller prakt, som den tilldrager sig uppmärksamheten, och likväl har helt säkert ingen besökt den historiska samlingen, utan att låta ögat företrädesvis med vördnad dröja vid detta föremål; ty detta svärd har ursprungligen tillhört hjeltekonungen, honom, om hvilken sången täljer: vIIan kunde icke vika, Blott falla kunde han . Denna värja har en gång hvilat i konung Karl XII:s hand. Huru kom den då hit? Jo, den hänger icke här såsom en eröfrad trofs, utan såsom ett minne af en tapper konung. som förstod att skatta hjeltemodet äfven hos en fiende, med hvilken han nyss stridt på lif och död. Den 8 Mars 1716 hade svenskarne i nattens mörker öfverrumplat och tillfångatagit omkring 300 norska soldater, hvilkas värf skulle vara att försvara gränsen, då Karl XII gjorde sitt första infall i Norge. Deras anförare, öfverstlöjtnant Bräöggenmann, låg i sin ljufva sömn och drömde om allting annat än ,,blå gossar, då han blef väckt och förklarad för fånge, och, ,,sådan herrn är, sådana äro hans underlydande — hans underlydande passade icke på bättre än han sjelf. — Detta var en fläck på den norska vapenäran, men den fick ej heller lof att sitta i länge; t ännu samma natt, innan dagen grydde, kom öfverste Kruse med 200 dragoner. Ögonblickligt kastade han sig på det svenska avantgardet, som utgjordes af 600 ryttare och anfördes af Karl sjelf. Han dref svenskarna flera gånger tillbaka, blodet flöt i strömmar, och det vildaste handgemäng uppstod, hvari Kruse tillfogade såväl Karls svåger, prinsen af Hessen, som andra, farliga sår. Men svenskarna blefvo genom nya förstärkningar allt flera och flera, norrmännen deremot färre genom den stora manspillan, och då Kruse slutligen fått så många hugg, att han ej orkade lyfta väri måste han gifva sig med återstoden af sitt siolk.