Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1867, sida 2

men han fruktade henne egentligen mera än han beundrade henne; han hade ofta bevittnat huru hon obarmhertigt begagnat ironiens, ja till och med hånets gissel, och han sökte omsorgsfullt undgå att sjelf blifva föremål derför. De få anmärkningar hon gjort under balen hade gifvit honom visshet om, att både han sjelf och Julie skulle utsättas för hennes bitande sarkasmer, så snart hon fann anledning dertill, och denna visshet hindrade det fortroligare närmande, som han ofta kände behof af att visa Julie. Hennes qvinlighet och okonstlade väsen framträdde ofta för hans själ gent emot verldsdamens konstlade älskvärdhet, och hans hjertas lugn stördes ej hvarken af den fägring han såg, eller af den artighet, som dagligen visades honom. Då våren kom och man aftare vistades ute mötte han Juli några gånger. Hon gick vanligtvis tillsammans med sina små elever, — han! antingen med amtmannens eller med ett annat sällskap; em helsning var då allt som utbyttes, och hvad Julie angick så kände hon sig mera nedslagen än glad efter dessa möten. Harder erfor emellertid den önskan att en gång ensam få träffa Julie, och efter åtskilliga fåfinga försök lyckades det slutligen. Hon satt med de båda små flickorna på en bänk, då han en dag kom ut i plantaget nära staden; utan tvekan gick han genast fråm till henne, prisade sin lycka att hafva fått träffa henne, tillade att det föreföll honom så underligt, att vara henne så nära och likväl aldrig sammanträffa med henne; det skulle han hafva ansett omöjligt, då de voro i Köpenhamn. I (Forts.) 73