Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1867, sida 2

sinnerlighet, så att då han slutligen tog afsked, var det endast herr och fru Jensen som kände sig belåtna. De berömde den unge doktorn, frågade Julie hvar hon hade gjort hans bekantskap, och hoppades att han ofta skulle komma och helsa på henne Huru underligt det än kan synas, så delade Julie icke detta hopp; hon kände en stor lättnad då dörren stängdes efter honom, och det dröjde rätt länge innan hon kunde reda alla de tankar och känsior, som detta besök hade framkallat. Resultatet blef förödmjukande smärta och missnöje med sig sjelf samt de förhållanden i hvilka hon lefde; dessa kunde hon ej förändra, men att höja sig öfver dem, att genom sitt sätt och tal visa att hon var annorlunda än dessa tarfliga menniskor, — det hade stätt i hennes makt, ifall hon icke under sin förlägenhet hade förlorat sjelfbeherrskningen. Harder hade visat både takt och bildning, hos henne måste han deremot hafva saknat dem, och hon gick för långt i sina sjelilörebråelser, fortfor att dessekera sitt eget inre, till dess att det visade henne lika så många fel och svagheter som det i sjelfva verket egde dygder och älskvärda egenskaper. Tomhet och sjelfförebråelse äro tunga bördor för ett ungt sinne, de nedtryckte hennes lefnadslust, och många dagar förflöto utan att hopp och mod åter upplifvade det gäckade, sjuka hjertat. Svartsjukan blandade äfven sin bittra malört i den fulla bägaren, ty det dröjde icke länge, innan ryktet omtalade att en närmare förbindelse skulle ingås mellan den unge läkaren och fröken Stein. Julie kunde ej riktigt tro det, men då Harder alltid befann sig i den unga damens sällskap samt