vv — TYSKLAND. I I en korrespondens till ,Indep. belgeheter det: ,,På konfidentiella spörjsmå från inflytelserika män i Syd-Tyskland ha Bismarck svarat, det han icke för närvarande önskar, att de sydtyska staterns inkorporeras i det nordtyska förbundet emedan häraf ett krig med Frankrike skulle blifva följden. Enär i alla fall de sydtyska regeringarne — specielt der bajerska — icke under några vilkor vilja gå in på att intaga en så underordna ställning i detta förbund, som Sachsen, är det ganska troligt, att Tysklands reorga nisation tills vidare skall inskränka s till dessa staters kommerciella och milit riska förhällande till Nordtyskland. Öster rike gör äfven hela sitt intlytande gällande för att förhindra, att sydstaterna uppgå: nordtyska förbundet. Ilärtill kommer äf, ven, att Preussen synes lägga an på ati skona Österrike, och således aktar sig för alla öfverilade steg, hvarpå man fått bevis under förhandlingarne om luxemburgska frågan. Först på sista tiden har man fått nä mare upplysningar om Taufkirchens mis sion till Berlin och Wien. Då det va fara för ett fredsbrott mellan Preussen och Frankrike, uppstod det hos Bayerns och Wärtembergs utrikesministrar tvifvel om, hvilken verkan Augusti-traktaterna i detta fall skulle hafva, och de vände sig derför till Preussen för att erfara, huruvida det icke vore skäl att ingå ännu starkare förpligtelser. Till följe hiraf sindes Taurkirchen, furst Iohenlohes förtrogne och vän, till Berlin. Preussiska kabinettet svarade på deme diplomats meddelanden, att Preussen icke kände sig starkt nog att på en gång anfalla Frankrike och försvara de sydtyska staterna. Åtminstone i början ansåg sig Preussen nödsakadt att öfrerlemna Sydtyskland till dess krafter. Sydtyskarnes röle måste in sig till, att de förskansade sig i sina få ningar och uteslutande förde ett sörsva krig. Då Taufkirchen åberopade sig på de ofloch defensiv-allianstraktater, som Preussen i Augusti förra året afslutat med de sydtyska staterna, erhöll han till svar: ultra posse nemo obligatur. Då den bayerske ambassadören derefter förklarade, att det efter detta icke återstode annat för de sydtyska staterna, än att försöka träffa en öfverenskommelse med Österrike, till säkerhet för deras gemensamma intressen, 2 uppmanade honom Bismarck — till hans stora förvåning — att göra allvar af denna föresats, i det den preussiske ministerpresidenten försikrade, att detta, under de gifna förutsättningarne, vore det bästa, som de sydtyska staterna kunde göra. Kabinettet i Berlin antydde äfven, att man icke borde inskränka sig till att göra sådane steg hos Österrike, utan äfven borde söka förmå Ryssland att inträda i denna allians, oc marck säges t. o m. hafva velat ansvara för, att han skulle bringa underhandlingarne med Ry: land till ett lyckligt resultat. På Bismarck enträgna uppmaning, skiekade Taufkirchen ett telegram till Minchen, i hvilket han begärde bemyndigande att begifva sig till Wien. Men PBeust förkastade hä igt Bayerns eller rättare sagdt Preussens inledande tillbud. Ilan framhöll härvid, huru en allians med sydstaterna icke hade något värde för Österrike, då de i militäriskt afseende genom Augustitraktaterna asstätt :rån sin handlingsfrihet. IIvad alliansen med Preyssen angick, så var den erfarenhet, som Osterrike hade gjort i slesvigholsteinska frågan, icke så frestande, att det en gång till ville våga försöket. Och eftersom en koalition mellan Preussen, Österrike och Ryssland nu kommit på tal, skulle denna nya upplaga af den heiga alliansen hafva till följd, att kejsar Yapoleon blefve snart sagdt tvungen att höja revolutionens baner och sätta hela Luropa i brand. Österrike hade alldeles intet intresse af att söka åstadkomma nåsot sådant. Så blef det svar, som Taufkirchen erhöll i Wien, och Beust återupprepade det sedan för den preussiske amvassadören. Då man i Berlin sökte uttyda detta svar på det sätt, att Österrike betingadt nekade att närma sig Tyskand, fann Beust nödigt att närmare ut ala sig i denna sak, och han har ang vit sina åsigter i en not, som är ställd ill kabinettet i Berlin och går ut på ait örhindra hvarje oriktig tydning af hans volitik. Man har nyligen genom anställda nogzranna beräkningar funnit att sedan preusarne blefvo herrar öfver Hannover hafva 2,000 män om under 30 års ålder utandrat derifrån — för att undgå beriäingspligten. Detsamma är, i proportion ill folkmängden, förhållandet i Kurhessen, Vassau och Nordslesvig. Att hannoveranare i beräringsäldern tympat sig tör att slippa militärtjenst ar förekommit så ofta, att civilguvernöen utsärdat en kungörelse, hvari han tadgar straff för sådan förbrytelse. ÖSTERRIKE. I Ungern har ett ofientliggjordt bref ån HKossuth till Deak väckt stort uppeende, och detta bref, dateradt Paris den 2 Maj, återgifves af alla ungerska tidingar. I början af brefvet åberopar sig. ossuth på sin gamla vänskap till Deak, ch yttrar sedan: Ålig har tillkommit det öde att som landsflykng irra omkring —, dig deremot, att som chef ottaga aktning och förtroende af den majoritet i ö sentationen, som afgjordt ungerns öde. Detta er likväl dig stora pligter och ett oerhördt svar. På våra skiljda banor har vår utgångsmkt och vår väg varit helt olika, nära nog mottt. Likväl kan du icke säga, att stått dig i igen; du kan icke säga, att jag eftersträfvat ått sa hinder i din väg eller att störa dina beräkr Nu tilltalar jag dis 11: At Ameadan