Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1867, sida 1

ej ville afstå från hennes angenäma sällskap för att förnya en gammal bekantskap, dertill hade han ju alltid tillfälle, och lydande höflighetens lag öfvervann han sin första ifver att skynda bort till Julie, och förblef sin dams artige kavaljer, tilldess han efter valsens slut hade återfört henne till sin plats. Derefter nalkades han den del af salen, der Jensens sutto, helsade på Julie och räckte henne handen med ett uttryck af aktning och innerlighet, som observerades af fröken Stein. Vår unga väninna måste åter kalla sin sjelfbeherrskning till hjelp, hon återhöll sina tårar, lyftade rodnande sin blick och besvarade hans frågor. Dessa voro de vanliga, som framställas, då man oväntadt träffar en bekant efter års skiljmessa. Hon talade endast litet; — när hjertat är fullt blifva läpparne ofta tysta, ty de kunna icke alltid uttala hvad de vilja, och hos henne var det fruktan att röja för mycket, som återhöll orden, ty oaktadt han berättade huru hans studier hade upptagit honom till examen, huru han derefter hade varit sysselsatt på hospitalet och mycket sällan besökt Olufsens, samt derigenom saknat underrättelser om henne, så tillfredsställdes hon ej af denna förklaring; hon dömde efter sitt eget oförsvagade intresse, och kände, att det skulle hafva följt hans spår, ehvad som än kunde hafva händt henne. Uppehållet mellan danserna var helt kort, tecken gafs till den nästa, och han sade; Det var förargligt att jag redan har bjudit upp till denna dans, men borddansen får jag väl? Då få vi tillfälle att samtala med hvarandra. Detta måste Julie asslå; som vi veta