Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 3

Trexlar: Lendon rdr rmt 17: Sö. Hamburg rdr rmt 133. Paris rdr rmt 70 85, 90 d. d. ) Såsom man finner, har den italienska pressen lika oförlikneliga korrespondenter i Paris som svissa svenska blad i Stockholm. — —— —— ——— Den fria tanken. Du trängtande, sökande ande! Hvi dyker Du ned uti forskningens grundlösa schakt? Från gissningens pytbiahåla, som ryker, Du ilar till stjernors oändliga trakt. bringar När åter du kommer med tröttade vingar Till tviflenas öcken, som tar dig emot, Hvars flygsand ej stöder en irrande fot. Bland nya, bland årtusengamla systemer Hvad fann du, som släckte din brännande törst? Och sviken förväntan der hoppet var störst. Hvad söker du väl i de okända nejder? .... Och hvarföre kämpa så hetsiga fejder Mot penna och tunga? — Ack, vore det svärd O, säg mig, du kämpande själ, hvi behöfver Du söka i fjerran hvad närmast ju är? Förgäter du då att Allfader är öfver Oeh i och omkring oss, hvart vägen ock bär? Hans kärlek vi röna, hans nåd vi förnimma I glädjens minut och i sorgernas timma; Han styrker vår dygd och Han lifvar vårt mod. Han är ju så innerligt, faderligt god. Ej farligt det är, om vi ej honom dyrka Med buller och ståt inom väggar af sten. Hans boning är verlden, naturen Hans kyrka, Hans prest är hvar fågel på svigtande gren, Hvar fjäril, hvar blomma på grönskande tufva, Vårvinden den svala, solstrålen den ljufva; De alla predika, i färger och ljud, Så skönt om cvinnerligt lefvande Gud. Böj, jordiske vandrare, böj dig i gruset För väldige anden derofvanom skyn ..... Sen res dig med glädje och blicka mot ljuset, Der finner du Honom — din far ... din försyn. Lyd Honom med kärlek och räds ej Hans vrede, Ej heller försåt utaf ,, fienden lede. Till mörkret har Gud intet välde förlagt: Med ingen, med ingen han delat sin makt. Du sjelf är den fiende du har att frukta. Du sjelf är den ovän, som för dig från Gud. Försök dina vilda passioner att tukta Och rena från synder din fläckade skrud. Sen fall i den Eviges utsträckta armar, Som älskar, förlåter och mildt sig förbarmar. Han skådar vår vilja, vår sträfvan, vår nöd, Och Han är ju med oss i lif och i död. Hvar hamnar jag väl efter döden? — Så frågar Du, forskande ande, mer träget än förr. Så fråga mång tusen, men ingen ju vågar Att mera än glänta på aningens dörr. Hrar blir väl min boning då stoftdrägten : fallnar, Då hjertat, som klappade, stannar och kallnar, Då tungan, som talade, svar icke ger, Då ögat har brustit och blickar ej mer? Se, stjernorna tindra i skyn; myriader Af verldar de äro — en sådan blir din. Bak ljuset, som strömmar i gyllne kaskader, Der finnes en verld och den bjuder dig in. Så skall du från stjerna till stjerna dig svinga Dit upp, der de sferiska tonerna klinga, Och hinna ditt urhem, det eviga ljus, Som strömmar till verlden från Allfaders hus. Förlorad går ej någon själ bland de många; Guds rikliga kärlek är borgen derför. Visst bli, efter döden ock, pröfningar långa Och ansvaret drygt för det onda man gör. Men tanken på afgrundens brinnande sjöar Förliks ej med tanken på grönskande öar, Dit Gud skall oss flytta, att bildas allt mer För eviga glädjen, som sist mot ess ler. Du, milde, förbarmande Far för oss alla! Oändliga källa af ljus och af fröjd! När heldst Du vill sända Din engel att kalla Min ande, jag bidar hans ankomst förnöjd. Ett stoftgrand jag är i det ändlösa hela; Dock skall jag fortlefva ... det kan icke . fela, Och hinna den eviga sanningens brunn Och höra dess tolkning ur verldsandens mun. WILHELMINA. (Insändt). I n:o 106 af denna tidning har en insändare, .l., uti en artikel under rubrik: ,, Månne Kristian Tyrann från de döda uppstånden är?4 uttömt sin qvickhetspåse angående en inom S—a socken af B-län pågående kyrkotornbyggnad. Vi vilja ej bestrida, att ett kyrktorn för hr ,,Z., såsom möjligen tillhörande Lillnpvtte-folket. kan förefalla beAck, svårlösta gåtor .... olösta problemer Du gaf ock åt strömmande blodet din gärd.: Och dock ingen tröst, ingen visshet du ——K Z— —ä— mm mA IA HDhT— —— —u—u ER mm ms —