Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 3

omständigheter alldeles oberoende längtan, hvilken vi, liksom så många andra fenomener i naturen, icke kunna förklara. När fogeln begifver sig åstad på sin resa öfver det stormande hafvet, utsätter han sig onödigtvis för den mest hotande lifsfara. Ty han har då att kämpa mot storm, oväder och otaliga fiender. Men oemotståndligt drifves han åstad för att tillbringa sommaren i nordliga länder, hvarest han qvarstannar, ända tills han för ärstidens stränghets skull eller af brist på soda åter nödgas draga sina färde. Och genom denna neturlag är det sörjdt för, att icke heller de köllor till fröjd och lefnadsglädje. som framspringa under nordens korta sommar, skulle gå förlorade. Det är härigenom sörjdt för, att fogelskarans led i naturens kretsgång icke heller här skulle saknas. Ty utan detta föranstaltande skulle våra mörka skogar och Ishafvets skär aldrig genljuda af foglarnes jublande sång, som under de ljusa commarnätterna höres från hvarje buske. Den mörka vinterdagens tystnad skulle alltid hvila öfver dessa sträckor, som fogeln med sin sång mer än den öfriga skapelsen bidrager till att upplifva. Våra flyttfoglar företaga sina resor på tre temligen bestämda vägar genom Europa. En väg, som sJaf.srei följes af sim-och vadarefoglar, går från Isbafvet längs kusten till Danmark och derifrän vidare till Holland, hvars kuster erbjuda ett passande vinterqvarter för dessa foglar. En annan väg för öfver Danmark och norra Tyskland längs floderna Rhen och Rhöne till länderna vid Medelhafvet. Denna väg följes af den största delen af våra sångfoglar och äfven af en stor del andra. Staren, lärkan, grågåsen och storken färdas sålunda denna väg. Redan i Italien slå några af dem sig till ro, t. ex. staren; andra, såsom storken, gå vidare öfver Medelhafvet till norra Afrika. Svalan färdas till och med öfver Saharaöknen ända till Senegal och Abyssinien. En tredje hufvudväg går öfver den osteuropeiska slätten till Svarta och Kaspiska hafven, hvarifrån somliga arter draga direkte till Indien. Millioner soglar draga ärligen dessa vägar, på hvilka de äfven ha sina bestämda hvilostationer, hvarest de, isynnerhet på bortresan, ofta taga sig en längre tids nvila. Dessa latser begagnas derför också att anställa en fördelaktig fångst af dessa foglar. Vid de slesvigska vesterhafsöarna fångas det sålunda årligen tusentals änder, som uppehålla sig der en längre tid på genomresan. När vakteln, alldeles utmattad af den ansträngande flygten öfver Medelhafvet, slår ner på sina hviloställen på Italiens sydligaste landtuddar, nedlägges han här i stor mängd. Det är dock blott på bortresan, som fogeln sifver sig tid till längre hvila. På hemresan ilar han fram så fort han förmår. Många flyga både natt ech dag så godt som oaforutet. Andra färdas antingen blott om natten eller blott om dagen, allt efter som deras trygghet och deras tillgång på föda tillåta dem. Resan varar olika tid för olika arter, efter som de äro mer eller mindre goda flygare och efter sättet hvarpå de färdas. Också är vägens längd högst olika. Några af våra flyttfoglar stanna redan vid de danska kusterna, andra först i det inre af Afrika. Dessa ha således en 600 mils väg att tillryggalägga innan de uppnå sitt vinterqvarter. Tiden, då resan försiggår, varierar litet, allt efter som hösten och våren infinna sig litet tidigare eller sednare. Alla arter flytta ej heller lika tidigt. De foglar, som lefva af insekter, anlända sednare och flytta tidigare än de, som lefva af frön. Gökens ankomst till norden sker således i slutet af Maj, och affärden redan i Augusti. Lärkan deremot flyttar ofta först fram emot Jul och kommer tillbaka redan i Mars. Blott sällan företager fogeln färden ensam. Understundom resa de gamla för sig och ungarne för sig eller hannarna först och så honorna och ungarna. Ofstat samla de sig dock i omätliga skaror. De mest skiljaktiga arter slå sig tillochmed ofta tillsamman i en flock till gemensamt försvar och erhet. Dessa stora skaror förföljas då gerna af en hop roffoglar, som också slå sig tillsammans på dessa färder. Under tåget bruka foglarna ofta flyga i bestämda rader och figurer, dels för att derigenom lättare kunna klyfva luften och dels för att ke vara i vägen för hvarandra. De bilda derföre ofta sneda linier, kilar o. s. v. Tranorna flyga sålunda beständigt i kilar. Den, som är i spetsen, har derför det tyngsta arbetet; men när han blir trött, ger ban sig efter, och man ser då, att hans plats strax intages af den närmaste. Många foglar ser man tydligt förbereda sig till färden. Starar och svalor se vi sålunda långt före afresan samla sig i mindre flockar och öfva upp sig, tills ändtligen de mindre flockarna en dag slå sig tillsammans, och alla flyga bort. Böttiger har i sin dikt ,,Foglarne skönt och naturtroget skildrat denna svalornas resa: Mot nordens haf jag sträcker färden Med ljumma vindar alla år, Ett budskap från den södra verlden Jag kommer dit med sol och vår. Men när den kulna hösten stundar Och natt blir lång och himlen grå, Från alla tak och alla lundar Vi samlas alla svalor då. Vi lätt oss till hvarandra smyga Och ordna ett gemensamt tåg, Och med ett stumt farväl vi flyga Till öarna i Helas våg. Ur ,, Norsk FolkebladKonferensens sista möte i London. Det engelska qvickhetsbladet . The Owl innehåller följande humoristiska beskrifning öfver förhandlingarne i Konferensens sista möte: Mötet öppnas med den italienske gesandten markis dÅreglios anmärkn Lhuru jag hittills ej tagit ordet inom denna amling, vill jag likväl nu, såsom representant för en stormakt... Han afbrytes af belgiske gesandten Yan de Weyer, som uttrycker den önskan, att man oförtöfvadt må ordna frågan om ordensdekorationerna, ty, säger den hedervärde diplomaten, då s kopior skola utvexlas mellan 7 makter, så måste naturligtvis 56 dekorationer utvexlas bland de befullmäktigade, ifall eljest aritmetiken är en exakt vetenskap. Lord Stanley: Den bästa dekoration, öfver hvilken vi alla kunna vara stolta, är uppfyllandet af våra pligter! (Länge ihållande bifall; den engelske ministern bugar upprepade gånger). Tillåten mig vidare, mine herrar, meddela, att ehefen för traktatdepartementet i utrikesministeriet anmodat mig om, att vi må utesluta orden ,,I den heliga treenighetens namn hvarmed traktaterna eljest pläga börja. Baron Brunnotb: ,Jag vill endast göra mina ärade kolleger uppmärksamma på, att denna inledning redan blitvit utesluten i Parisertraktaten af 1856, emedan man ej ville såra den turkiske gesandten, hvars regering var medupptagen i den diplomatiska kongressen. (Här får den ryske ministern ett så starkt anfall af hosta, att han, under allmän munterhet, måste sätta sig ned). Lord Stanley: ,,Allt beror på vår samvetsgrannhet, mina herrar; det bästa är att vara undfallande med formaliteterna, men desto strangare med att uppfylla sina löften... Grefve Bernstorff: ,Detta har grefve Bismarck aldrig gjort. Detta yttrande framkallar allmän oro och mummel; ja, sjelfva det bord, vid hvilket de fullmäktige sitta, deltager i det allmänna tumultet, i det att det börjar rycka på sig och dansa. Konferensens sekreterare blir beskylld för att hafva spelat de befullmäktigade ett puts med detta bord, men han försvarar sig energiskt mot denna anklagelse och ber de befull mäktigade att, ifall de äro misstrogne, heldre t