Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 2

22 H Göteborg den 4 Juni. Något öfver ett halft sekel har förflutit sedan en storartad samling af furstar och höga herrar uti Wien fattade bland andra beslut den öfverenskommelsen, hvilken man förband sig att obrottsligt hålla, att ingen Napoleonid skulle få vidare bestiga Jrankrikes thron. Detta beslut, likasom många andra, som fattades vid samma tillfälle, har blifvit bortblåst; en Napoleon råder sedan 15 år tillbaka såsom kejsare öfver Frankrike och i dessa dagar samlas hos honom Europas högsta potentater, tvenne kejsare och åtskilliga konungar samt utomdess sultanen öfver Turkiet, schachen af Persien, m. fl., ja, man talar till och med om kejsaren öfver det himmelska riket i Asien. Om II. Hel. påfven förnimmes dock ingenting. Det måste hos den slutne kejsaren väcka besynnerliga känslor nog, att se sig omgifven af denna krets utaf höge bröder och kusiner och att med dem utbyta vänskapsbetygelser. Näppeligen har någon dödlig så erfarit lyckans omshiftning som han, den fordne fången på Ham och den irrande landsflyktingen. Och en dygd kan man ej frånkänna honom: att bära sin nya ställning med sjelfbeherrskning och att icke glömma det förflutna. Napoleon III saknar icke sinne för mensklighetens stora idcer, blott deras utförande ej råkar i strid med hans enskilta, dynastiska intressen, eller såvida han kan sjelf vara deras sakförare. Till de idter han omfattat hörer Europas statsbildnings ställande på vationaliteternas grundval. Det kan icke förnekas, att ju han äfven i handling verkat för denna ide, då han deri gått till och med så långt, att han sednast förordat en folkomröstning på det i full uppresning stadda, lilla Kandia. Han har betraktat såsom en afsina högsta uppgifter, att på en allmän europeisk kongress få de tvistefrågor lösta, hvilka till stor del sammanhänga med denna ide, men hans försök i den delen hafva hittills strandat mot den ena eller andra maktens obenägenhet för saken. Verldsexpositienen har gifvit den yttre anledningen till ett möte, nu ej mellan plenipotentiärer, utan mellan suveränerne sjelfva, ochFmänne kejsar Napoleon skall lemna detta tillfälle obegagnadt för den stora tanke, hvarpå han länge rufvat? Det synes föga troligt, med afseende å dels det utmärkande grunddraget i hans karakter, att han aldrig förlorat ur sigte ett uppstäldt mål, om ock än så högt; dels den ärofulla ,,mission, som ligger uti utförandet af en så stor politisk handling, som den hvarom här är fråga, dels ock med afseende å kejsarens ställning till sitt eget folk, för hvars befästande det är af vigt att smeka nationens känsla för Frankrikes berömmelse och höga kallelse. Det bör, under sådana förhållanden, icke väcka förvåning, om de furstliga visiterna i Paris skulle komma att esterträdas af den nya -Variser-kongress-, som utgjort målet för Napoleons II:s åtrå. För de förberedande stegen dertill kan väl aldrig lämpligare tillfälle gifvas än nu, då de höga potentaterne komma personligen tillsammans och då de tillika medföra sina utrikesministrar, hvartill kommer utrikesministern för Amerikas Förenta Stater, en makt, som ej kan lemnas ur kningen, när det gäller stora politiska affärer. Det vore utan tvifvel en lycka för mensklighoten om en uppgörelse blefve träffad, sum kuude leda till en graavis uncdsaltning af de stående armeerna, denna börda, hvarunder alla folk digna, och hvilken hämmar den naturliga utvecklingen på ci