Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 1

en lycka, som hon knappt förmådde bära — trirvel, nedslagenhet och alla obehag försvunno vid det saliga hoppet att vara föremålet för hans kärlek! — men, som vi hafva nämnt, förnuftet, illusionernas oblidkelige tillintetgörare, tillät henne endast att helt kort hängifva sig åt denna berusande dröm, och hon uppvaknade till en mängd frågor, som det var omöjligt att få besvarade. Nära en hel månad hade den nya bataljonen, och troligtvis äfven han, redan uppehållit sig i staden, och han hade ju ej uppsökt henne under denna tid; det skulle han omöjligt kunnat underlåta, om han älskade henne och visste att han var henne så nära. — Den första frågan ville hon ej undersöka närmare, hon höll sig derför till den sista, och svaret låg ju så nära till hands; han hade väl icke vetat att hon fanns i staden, och huru skulle han också fått veta det? Han hade väl lemnat Köpenhamn omedelbart efter sin examen, och hvar skulle han sedermera fått underrättelse om hennes nuvarande vistelseort? Händelsen eller hvad hon i sin glädje kallade en lycklig slump, hade fört honom till samma stad, der hon vistades, så att deras afbrutna förhållanle skulle utvecklas och fullkomnas, dem båda till lycka för hela lifvet. Men denna hennes uppfattning förblef cke länge så lycklig och tillitsfull; snart smög sig fruktan och smärta in i den antasiverld, som uppfyllde henne, och det skulle blifva alltför tröttande att följa alla lessa ölvergångar i hennes sinne, ty dasar, veckor och månader förflöto utan att vågon förändring inträffade. I Julies inre öregick deremot en sorglig förändring: rån glad förväntan sjönk det gradvis ned