Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 1

legat i staden, och hon hade ofta höroflicerarnes namn nämnas, såväl de äldre som de yngre, utan att detta väckt hennc ur sin likgiltighet; hon hörde derför temmeligen tankspridd jungfru Olsen, — Jen sens granne — berätta hvilken söt ung doktor som var med bataljonen; han val så välväxt, hade mörkt, lockigt hår, och små de aldrasom sötaste mustascherio. s. v För att åtminstone visa något intresse vid sin gästs berättelse, frågade Julie henne: — Hvad heter då den der Adonis, som ni skildrar med så bjerta färger? Ja, hvad heter han nu igen? sade jungfru Olsen dröjande, — jo, nu har Jag det! Han heter Harder! — Prostens Alice sade mig det i går, då jag var ute i plantaget. De sista orden blefvo obemärkta af Julie, som mera med hjertat än med öronen hade uppfattat detta namn, som var henne kärast i verlden.! Blodet steg henne åt hufvudet, pulsens hastighet ökades, och hon kunde knappt beherrska sin rörelse. Lyckligtvis var hon ej föremål för någon skarp iakttagelse, och så snart det var möjligt skyndade hon in i sitt rum, lycklig öfver att ega ett ställe, der hon i ensamhet kunde gifva luft åt sin sinnesrörelse. En tåreflod, qvinnans tillflykt i glädje och smärta, lättade först det fulla bröstet, sedan kom förnuftet efterhand i verksamhet för att ordna de många tankar, som flögo genom hennes hufvud samt dämpade hjertats öfverströmmande värme och de ljufva förhoppningarne. I det första ögonblicket hade hon hemligen antagit, att det var hennes närvaro i H., som hade töranledt Harder att söka en anställning der, och i denna förutsättning låg